Kurs - nästintill avslutad

Imorgon är det sista lektionen. Sedan är kursen färdig. Och visst har vi haft skojj. Och svettats, och gråtit. Men det har varit mysigt också. Jag känner också att jag har utvecklats. Att skriva min diktsamling var det roligaste jag gjort på länge. Där lät det som om mitt liv är totalt oinnehållsrikt, men så är inte fallet. Utan det är snarare så att jag älskar att gräva ner mig i mina egna ord och tankar. Jag är väldigt egenkär på det viset. Men den är färdig nu. Det blev inte 30 diker ändå. Det kändes inte rätt. Men mina 20, jag gillar (eller är besatt av jämna tal) känns inte så dåligt. Dessutom gillar jag verkligen mina egna dikter. Jag avslutar alltså kursen rakryggad med ett leende på läpparna. Projektet har inte inneburit en massa stress för mig, för jag har ägnat den här tiden med att göra något som jag älskar, som jag alltid kommer att hålla på med. Kanske på amatörnivå hela livet. Men jag får ut så mycket av det ändå. Jag gillar min egna struktur. Jag gillar ordningen i vilken dikterna kommer. Det kanske inte betyder något för någon annan, men för mig är ordningen logisk. Hoppas allt har gått bra för alla andra. Tack för denna tiden tillsammans!! Fortsätt skriva hörrni. Vi kan ju. Vi ses imorgon´, ha en trevlig natt alla ni som sitter uppe och pillar på era projekt till perfekt. Mitt är redan perfekt. I mitt huvud i alla fall.

Här kommer det, i fall ni orkar läsa

Platsen som en gång fanns.
av Mikaela Sandahl, vintern 2007/2008

1.
Vaknar upp till dis och dimma
morgondagen slumrar
vinterdagen kan man ej förnimma
tiden bara fumlar
du står och knackar på min dörr
vid täckets varma prakt
du är min änglavakt
spår av minnen ifrån förr

2.
ett barn vars ögon tindrar
granen stå där grann
isen, de frostade fönstren glimmar
det drömmer som bara ett barn kan
kärlekskramen håller fast
paketen därunder vilar
en kyss farväl bär stark konstrast
syskonskaran runt rummen ilar

Krossade glas med röd substans
Glimmande is smälter till vatten
Undrar om tomten någonsin fanns
Någon gråter i natten

3.
ett länge sedan slocknat ljus
en kall midvinter timma
flamman slockna som av ett brus
veken delad i två
försvunnen in i dimma

4.
Tro på hoppet – någon sa
Tro på någonting – det kommer bli bra
Önska mer av livet än det du har
Önska du har mer så kommer det bli bra
Materialistiska tankar
Drömmar går i kras
Perfektion uppnås bara genom onåd
Men tro dock – allting kommer att bli bra

6.
En midsommarvals för länge sedan
Toner ekar genom byn
En spår från glasdagars forna prakt
En skata skriker upp mot skyn

Bläcksvart natt med ljus kontrast
Sjung stjärnor sjung
Grå dimma över sjö och land
Platsens ädla ursprung

Tid för skoj och lek
Ta ej längre för given
Kärlek, omsorg, skratt och smek
Den tanken är nu överdriven
Livets avkastning är nu du
En tanke övergiven
Bortglömd av samtiden nu
Dömd att dö med tiden

Tappra själar gasta
Det är fortfarande dans
Där livets vilja fasta
På platsen som en gång fanns

7.
tårar
väta
sömnlöshet
frusen in i själen

tro på drömmar
men hoppets svek
står alltjämt i vägen

Brutna löften
krossade drömmar
tar ett steg tillbaka

en väg av trygghet
i livets lek
vad finns egentligen att undvara

8.
Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel

Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta

Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken

Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?

9.
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann

Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro

Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik

Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet

Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet

10.
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort

Från denna tiden
Från denna platsens rymd och
från verkligheten
Att ta steget
Det som vi andra räds för att ta
Mot osäkerheten och rädslan
Mot det som vi andra klandrat
Du stod emot den ekande känslan

Du fann
Tiden bortom denna
Något annat bättre än det här
Något utanför våra trista ramar
Någonting bortanför denna misär
Du gör inte som oss andra och går emot att falna
Du var större än
allt det här

11.
En fjärils lätta vingar
Slår mot fast sten
Vad de än hon betvingar
Hon håller upp sitt sken
Saknad armod
i tidens ruljans
Lätta vingar kan fjättras
som ingen annans kan

Vackra färger
trist nyans
Blott en dag i livet
Alltid med dessa krav och frågor
alltid med konstans
Tror blott de som alltid övergiver

12.
Att blunda och se sig själv
Vem vågar

Att se och verkligen se
Vem bär modet

Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås

Vem kan?

13.
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd

Förnekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa

15.
Tiden rinner förbi
genom smutsiga fönster
Mörka ringar
Skvalpande innanmäte
försvårar
Trånga korridorers klagan


16.
För länge sedan
Tindrande klara safirer
nu
svart förkolnat spill
fejkat silver
I soluppgång utan klagan
u t a n sorg


17.
Se ut
smärta
Virvlande syra
Som nålar
Leka i vinden
Begär, lusta
Så långt borta
Flyg härifrån


18.
Ta mig ner till berggrunden
Låt mig bjudas upp till dans
Låt mig skåla låt mig dansa
Som om det äkta inte fanns
låt mig vila i era armar
Låt mig fyllas av ert begär
Låt min ögon söka skatter,
låt mig njuta av allt det där
håll mig gärna fången
Ni sagor ifrån förr.
Ta mig ner till berggrunden
Håll mig fast bakom
er stängda dörr

19.
En faun, en älva
dansar så febrilt
Nätta tunga steg
över insjöns frusna is
Dom dansar de ler
Men hör ej klockans slag
Timmen är sen
Hennes dans som en vind
Hans lockande musik
Men vem leker med vem
I denna dunkla parodi.

19.
Mörkret har nu tagit grepp
om bygdens öde slätter
Natten har nu slagit sig till ro
Som i alla andra nätter

Höga torn upp mot skyn
dimma över gräset
Någon saknar i den här byn
En blick svarar kräset
Någon säger någonting
men i dissonans
Något om glömda ting
någon annanstans
Men något har förtvinat
Som ett tyst ord från ingenstans
Det glömda är nu förlorat
Det enda spår av påbrå
som en gång
fanns

20.
Som en från tidens rand gammal kärleks hymn
"Låt er av min saga ej förfäras”
Som kvällningen som aldrig sett en morgondag,
låt hoppet evigt finnas.
Eller bränn hoppet för den delen
låt det förtvina.
Ingen behöver en morgondag som är den andra lik
Ingen behöver vakna till sin plågoandes fördömda skrik
Jakten på den helige Graal kommer själv föra dig till den genom en dimma
Men blott framför dina ögon kommer den försvinna
Varför kämpa när det ända som finns att vinna gått förlorat
Varför krossas under en lidelse vars begär redan förtvinat
Varför kämpa för de dagar där solen gick ned för länge sedan
Varför ens vilja något, som man aldrig mera vill,
när man endast vill finna sig själv igen

--------

Så nu resignerar jag från den här bloggen. Men om ni känner er nyfikna kan ni altid klicka in på min privata blogg. Ni är välkomna: Http://www.metrobloggen.se/frokensandahl

deckare stryken, nu diktsamling

Ja, som ni kanske hörde på lektionen så gick det inte så bra med deckaren. Eller gick bra och gick bra, jag kände ingen riktigt lust för att skriva. Det kändes som om jag förlorade ursprungshistorien. Dessutom har det hänt rätt mycket på sista tiden och det har kommit per automatik att utrycka mig genom diktning.
Och diktsamlingen "platsen som en gång fanns" består just nu av 13 dikter. Jag har planerat att försöka skriva åtminstone 30 dikter totalt. Det tror jag att jag inte kommer få några som helst problem med heller. Så här långt har jag kommit än så länge:

Platsen som en gång fanns – en diktsamling av Mikaela Sandahl


1.

ett barn vars ögon tindrar
granen stå där grann
isen, de frostade fönstren glimmar
det drömmer som bara ett barn kan
kärlekskramen håller fast
paketen därunder vilar
en kyss farväl bär stark konstrast
syskonskaran runt rummen ilar

Krossade glas med röd substans
Glimmande is smälter till vatten
Undrar om tomten någonsin fanns
Någon gråter i natten



2.

Tro på hoppet – någon sa
Tro på någonting – det kommer bli bra
Önska mer av livet än det du har
Önska du har mer så kommer det bli bra

Materialistiska tankar
Drömmar går i kras
Perfektion uppnås bara genom onåd
Men tro dock – allting kommer att bli bra

3.

ett länge sedan slocknat ljus
en kall midvinter timma
flamman slockna som av ett brus
veken delad i två
försvunnen in i dimman

4.

Jag är natten, du är solen
Genom dig övervinner jag dagen
Under sommarens nätter, kommer solen skina
Det var lustans tid
Nattens skönhet kommer alltid vara
Vinterns vinner över sommarens nätter
Kyla och mörker alltid där
Under nätter som en gång var dagar
Månen tar solens plats
Solen strålar klarare dock vid fjärran långt, långt borta

5.

En midsommarvals för länge sedan
Toner ekar genom byn
En spår från glasdagars forna prakt
En skata skriker upp mot skyn

Bläcksvart natt med ljus kontrast
Sjung stjärnor sjung
Grå dimma över sjö och land
Platsens ädla ursprung

Tid för skoj och lek
Ta ej längre för given
Kärlek, omsorg, skratt och smek
Den tanken är nu övergiven
Livets avkastning är nu du
En tanke övergiven
Bortglömd av samtiden nu
Dömd att dö med tiden

Tappra själar gasta
Det är fortfarande dans
Där livets vilja fasta
På platsen som en gång fanns

6.

tårar
väta
sömnlöshet
frusen in i själen

tro på drömmar
men hoppets svek
står alltjämt i vägen


7.

Brutna löften
krossade drömmar
tar ett steg tillbaka

en väg av trygghet
i livets lek
vad finns egentligen att undvara


8.

Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel

Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta

Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken

Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?


9.

Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann

Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro

Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik

Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet

Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet


10.

Jag vakna den dagen
Solen lyste in
Från kaos och mörker jag vandrat
Men nu var jag trind
Ej längre en mörkrets ängel
Fylld med obehag
Utan en stjärna på sin rätta plats
Efter en rejäl eskapad


11.

Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort

Från denna tiden
Från denna platsens rymd och
från verkligheten


12.

Att blunda och se sig själv
Vem vågar

Att se och verkligen se
Vem bär modet

Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås

Vem kan?


13.

Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd

Förnekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa

kommentera gärna, och för hårda. Även dålig kritik är bra kritik =)

Upplägg för projektet

Upplägg
Jag har bestämt mig för att mitt projekt ska vara att jag skriver en deckare, en riktig roman alltså. Självklart förväntar jag mig inte att jag kommer bli klar med hela under endast ett par få månader. Men jag vill avsluta kursen med att projektet ska ha goda förutsättningar för att bli färdigt. Tänker däremot inte skriva vad den ska handla om här. Det får ni se sen. Det kommer innehålla vändningar och målet med den är att den ska få skapa sig själv. Det brukar bli bäst då. I fall det inte finns några krav för hur den ska sluta. Jag vill inte förstöra för er heller. Jag känner att jag kommer att ha mycket tid att skriva på under jullovet. Jag vet ungefär vart jag vill att berättelsen ska ta vägen, men det kan ändras. Vi får se.
Tänker försöka skriva ett par kapitel i veckan. 2-4 stycken. Det varierar lite granna på tid och hur långa dom är. Ser faktiskt riktigt mycket fram emot det här projektet. Hoppas det går bra för alla er andra.

Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel

Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta

Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken

Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?

Dikt....

Här kommer min tempodikt. Eller vad man nu ska kalla den. Men ni är smarta. Ni vet vilken jag menar.... Stryker den andra. Den var inge bra

För jag vet att du inte har glömt oss. Den tiden, den stunden. Det var rätt länge sen nu. Det vet nog både du och jag. Att det var rätt länge sen som det faktiskt fanns något där. Men på något sätt vägrar vi glömma. I alla fall jag. Du är den jag faller tillbaka på, så fort det stormar omkring mig. Du är den jag alltid har. Det vi har tillsammans är något speciellt. Något känslolöst, monogamt. Som en fantasi som aldrig mera kommer bli verklighet. Det vet både du och jag.
Det var sommar. Lust, glädje och Bacchus brus fanns i luften. Det var då. I bara ett ögonblick. En sekund om man räknar hela livet. Men på något sätt vägrar vi glömma att det var mer en bara en sak. Det var mer än bara en lek. Det var två ensamma människors möte, mitt i livet, ett möte som alltid kommer att finnas kvar. Vi kunde leka med orden, skratta och gråta. Varför känner ingen annan mig som du? Det var sandstrand, ja sommar. Det var vi. Men bara för ett ögonblick. Men varje gång något sker. Varje gång jag får mitt hjärta krossat. Men lutar jag mig mot, om inte du. Så långt bort, men ändå så nära. Tvillingsjälar? Knappast. Men kanske ändå. Alltid ett hopp om att mötas. Bara för att få utbyta en kram. En viskning, en hemlighet. En tröst i mörka, ensamma vinterkvällar. Ett kval.
En lust att få komma varandra nära igen. Bland våra hemligheter vi viskar i varandras öron. Det är harmoni med dig. Nervösa fingertoppar som möts. Vi älskar alltid någon annan. Du är den förbjuda frukten som aldrig kommer plockas, jag kommer aldrig bli medveten och inse nakenheten utan att lida av samveteskval. Men vi kommer nog ihåg den tiden. Ihop krupen i dina famnar i soluppgången över sjön. Björkarna visslade i vinden, skratt från långt avstånd. Lugn. Men det var då. Du kommer alltid vara min sol. Lysandes så starkt, men så långt bort. En klo om mitt hjärta, var gång mina tankar dras till dig. Till syndens näste utan återvände. Men samtidigt betyder du så mycket mer för mig. Men du är min svaga punkt i livet. Men det bästa är att du förstår. Annars skulle du fängslat mig vid den här tiden. Folket skratta och såg på. Men det var ju bara i den ljuva sommartiden. Som visserligen alltid återkom. Vi söker alltid efter svar, trots att våra hjärtan inte orkar, orkar inte slå för dig. Har gett upp för länge sen. Att önska dig väl är allt jag kan göra, samtidigt förbanna att du finns att jag måste tänka. Kanske en dag, dit för mig mina tanker. Kanske någon gång. Ja är ju fortfarande ung. Men knappast. Den stunden har varit för att aldrig komma åter och i skam blev den passionen gjuten. Vi misslyckades fatalt. Men vi kommer nog aldrig sluta sträva efter något mer än bara innerlig vänskap. Vi vet att vi är, men ändå inte är, menade för mer. Men var gång vi träffas. Det slutar alltid i själagråt. Våra vägar var aldrig menade att korsas. Du och jag kommer aldrig att bli. Vi två.

Dikterna

Har haft lite dataproblem under helgen. Men nu kommer dikterna... Inte i ordning, men dom kommer :)

1. Konstverksdikten
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann

Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro

Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik

Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet

Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet

Den här dikten blev det av konstverken. En del, en tavla, vilket jag själv anser gjorde att den fick lite speciella vändning, men ändå finns det är röd tråd. Är inte jättenöjd, men inte jättemissnöjd heller.

2. Om mig själv dikt (inte klar)
Jag lever i flera världar
flera realiteter
Allt för att undvika livets
egentligheter

I stormens öga
Jag ser rätt in
Bara för att komma till insikt
det gör mig blind fortsättning kommer snart


3. Förvandlingsdikten

Jag vakna den dagen
Solen lyste in
Från kaos och mörker jag vandrat
Men nu var jag trind
Ej längre en mörkrets ängel
Fylld med obehag
Utan en stjärna på sin rätta plats
Efter en rejäl eskapad

Är rätt så nöjd med den här dikten. Rätt kort visserligen, mot alla andras i alla fall. Men jag tycker om den i alla fall...


Ekelöfs Anda dikt (inte klar)
Du står där framför mig. Ivägen för min färd. Varten jag sluter mina ögon, så står du bara där. Där i det ögonblick där våra kroppar möts. Möts alltid i samma akt, ett möte. Ett möte av smärta. Smärtan finns bara där. Där den finns försvinn. Försvinn från mina tankar, mina drömmar, min sfär. kommer fortsättning under dagen....

Novell fortsättning

Lite fortsättning på novellen. Kommentera gärna! ´Har fastnat lite granna och vet inte riktigt vad som ska hända nu. SÅ hjälp!!!

Jag satt och såg ut genom fönstret. Vädret hade precis växlat om till höst, och löven hade börjat rodna. Solen sken genom det fortfarande rika lövverket och ljuset speglades i vattenpölarna på grusgången som fanns kvar efter förmiddagens regn.
---
Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen skrällde genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt.
”Jag beklagar”, sa damen på andra sidan telefonen. Ja la ner luren på hållaren, och lät handen ligga kvar ett tag.
”Mormor”, sa jag trevande. Det var tyst. Det var som om tiden hade stannat till, som om brasan höll andan, som om vinden utanför slutat blåsa. Det var den dagen allting förändrades.
Två veckor senare var allting klart. Det var bara två dagar kvar till begravningen. Jag hade inte hört någonting alls från mormor. Hon hade tagit in på ett hotell inne i staden och stängt in sig från omvärlden. Det var mamma och jag som hade ordnat upp med allt det praktiska. Stenen skulle vara av svart granit, hel polerad. Texten skulle vara i silver. ”Bengt Karlsson född 1951 död 2007, älskad och saknad”, skulle det stå på stenen. Jag och mamma kom överrens om att det var bäst att hålla det enkelt. Det borde egentligen vart mormor som skulle bestämma. Men hon var inte riktigt i form. Vi skulle ha ceremonin i kyrkan

Det knastrade under fötterna då jag gick upp längs grusgången. Det var inte många samlade, några av hans vänner från jobbet, lite släkt och barndomsvänner. Alla var klädda i svart, alla utom en.
Jag var tvungen att le när jag såg henne stå där framme, beredd att träda in i kyrkan först av alla. Hon hade på sig en lång röd silkesklänning, som passade henne perfekt. Den hade hon fått av morfar för många år sedan. Jag kände igen den väl för hon lånade ut den till mig en gång, för min skolbal i nian. Hon tyckte det var en underlig tillställning, men i fall jag skulle dit så skulle jag glänsa. Det var hennes uppfattning om allt. Man skulle alltid glänsa. Tro mig, alltid. Och nu var hon vacker. Hennes långa bruna hår var halvt om halvt uppsatt, med några korkskruvslockar som vilade på hennes vänstra axel. Ovanpå den extravaganta frisyren hade hon en stor svart hatt, och såklart hade hon en matchande rock i samma material. Begravningen gick som begravningar brukar. Prästen höll ett långt tal som fick alla att gråta, ingen sjöng under psalmerna och tiden gick långsamt. Mormor grät, men på ett värdigt sätt.
Efteråt var det som om ingenting hade hänt. Hon bjöd hem alla till sig på kaffe. Vilket förvånade de flesta, ingen förstod hur hon hade lyckats fått ihop det. Hon hade ju inte ens varit hemma. Men ändå fanns där de nybakta kakorna och bullarna, som alla gjorde tappra försök med att svälja ner. Hon pratade för fullt om sina funderingar om livet med alla, och alla fick väldigt många påtårar av kaffe, fast de inte bett om det.
När familjen och alla gästerna lämnade huset så stannande jag kvar. Mormor fortsatta att prata, jag tror att den här vändan så pratade hon om vinteräpplen.
”Mormor, hur är det egentligen?”, frågade jag.
”Det är bara bra” svarade hon. Svaret kom för snabbt. Hon såg på mig och log.
”Det kanske var bra det som hände”. Hon ställde sig under fläkten, drog upp ett paket cigaretter ur handväskan. Hon hade inte rökt sedan hon fick mamma.