Imorgon är det sista lektionen. Sedan är kursen färdig. Och visst har vi haft skojj. Och svettats, och gråtit. Men det har varit mysigt också. Jag känner också att jag har utvecklats. Att skriva min diktsamling var det roligaste jag gjort på länge. Där lät det som om mitt liv är totalt oinnehållsrikt, men så är inte fallet. Utan det är snarare så att jag älskar att gräva ner mig i mina egna ord och tankar. Jag är väldigt egenkär på det viset. Men den är färdig nu. Det blev inte 30 diker ändå. Det kändes inte rätt. Men mina 20, jag gillar (eller är besatt av jämna tal) känns inte så dåligt. Dessutom gillar jag verkligen mina egna dikter. Jag avslutar alltså kursen rakryggad med ett leende på läpparna. Projektet har inte inneburit en massa stress för mig, för jag har ägnat den här tiden med att göra något som jag älskar, som jag alltid kommer att hålla på med. Kanske på amatörnivå hela livet. Men jag får ut så mycket av det ändå. Jag gillar min egna struktur. Jag gillar ordningen i vilken dikterna kommer. Det kanske inte betyder något för någon annan, men för mig är ordningen logisk. Hoppas allt har gått bra för alla andra. Tack för denna tiden tillsammans!! Fortsätt skriva hörrni. Vi kan ju. Vi ses imorgon´, ha en trevlig natt alla ni som sitter uppe och pillar på era projekt till perfekt. Mitt är redan perfekt. I mitt huvud i alla fall.
Här kommer det, i fall ni orkar läsa
Platsen som en gång fanns.
av Mikaela Sandahl, vintern 2007/2008
1.
Vaknar upp till dis och dimma
morgondagen slumrar
vinterdagen kan man ej förnimma
tiden bara fumlar
du står och knackar på min dörr
vid täckets varma prakt
du är min änglavakt
spår av minnen ifrån förr
2.
ett barn vars ögon tindrar
granen stå där grann
isen, de frostade fönstren glimmar
det drömmer som bara ett barn kan
kärlekskramen håller fast
paketen därunder vilar
en kyss farväl bär stark konstrast
syskonskaran runt rummen ilar
Krossade glas med röd substans
Glimmande is smälter till vatten
Undrar om tomten någonsin fanns
Någon gråter i natten
3.
ett länge sedan slocknat ljus
en kall midvinter timma
flamman slockna som av ett brus
veken delad i två
försvunnen in i dimma
4.
Tro på hoppet – någon sa
Tro på någonting – det kommer bli bra
Önska mer av livet än det du har
Önska du har mer så kommer det bli bra
Materialistiska tankar
Drömmar går i kras
Perfektion uppnås bara genom onåd
Men tro dock – allting kommer att bli bra
6.
En midsommarvals för länge sedan
Toner ekar genom byn
En spår från glasdagars forna prakt
En skata skriker upp mot skyn
Bläcksvart natt med ljus kontrast
Sjung stjärnor sjung
Grå dimma över sjö och land
Platsens ädla ursprung
Tid för skoj och lek
Ta ej längre för given
Kärlek, omsorg, skratt och smek
Den tanken är nu överdriven
Livets avkastning är nu du
En tanke övergiven
Bortglömd av samtiden nu
Dömd att dö med tiden
Tappra själar gasta
Det är fortfarande dans
Där livets vilja fasta
På platsen som en gång fanns
7.
tårar
väta
sömnlöshet
frusen in i själen
tro på drömmar
men hoppets svek
står alltjämt i vägen
Brutna löften
krossade drömmar
tar ett steg tillbaka
en väg av trygghet
i livets lek
vad finns egentligen att undvara
8.
Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel
Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta
Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken
Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?
9.
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann
Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro
Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik
Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet
Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet
10.
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort
Från denna tiden
Från denna platsens rymd och
från verkligheten
Att ta steget
Det som vi andra räds för att ta
Mot osäkerheten och rädslan
Mot det som vi andra klandrat
Du stod emot den ekande känslan
Du fann
Tiden bortom denna
Något annat bättre än det här
Något utanför våra trista ramar
Någonting bortanför denna misär
Du gör inte som oss andra och går emot att falna
Du var större än
allt det här
11.
En fjärils lätta vingar
Slår mot fast sten
Vad de än hon betvingar
Hon håller upp sitt sken
Saknad armod
i tidens ruljans
Lätta vingar kan fjättras
som ingen annans kan
Vackra färger
trist nyans
Blott en dag i livet
Alltid med dessa krav och frågor
alltid med konstans
Tror blott de som alltid övergiver
12.
Att blunda och se sig själv
Vem vågar
Att se och verkligen se
Vem bär modet
Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås
Vem kan?
13.
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd
Förnekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa
15.
Tiden rinner förbi
genom smutsiga fönster
Mörka ringar
Skvalpande innanmäte
försvårar
Trånga korridorers klagan
16.
För länge sedan
Tindrande klara safirer
nu
svart förkolnat spill
fejkat silver
I soluppgång utan klagan
u t a n sorg
17.
Se ut
smärta
Virvlande syra
Som nålar
Leka i vinden
Begär, lusta
Så långt borta
Flyg härifrån
18.
Ta mig ner till berggrunden
Låt mig bjudas upp till dans
Låt mig skåla låt mig dansa
Som om det äkta inte fanns
låt mig vila i era armar
Låt mig fyllas av ert begär
Låt min ögon söka skatter,
låt mig njuta av allt det där
håll mig gärna fången
Ni sagor ifrån förr.
Ta mig ner till berggrunden
Håll mig fast bakom
er stängda dörr
19.
En faun, en älva
dansar så febrilt
Nätta tunga steg
över insjöns frusna is
Dom dansar de ler
Men hör ej klockans slag
Timmen är sen
Hennes dans som en vind
Hans lockande musik
Men vem leker med vem
I denna dunkla parodi.
19.
Mörkret har nu tagit grepp
om bygdens öde slätter
Natten har nu slagit sig till ro
Som i alla andra nätter
Höga torn upp mot skyn
dimma över gräset
Någon saknar i den här byn
En blick svarar kräset
Någon säger någonting
men i dissonans
Något om glömda ting
någon annanstans
Men något har förtvinat
Som ett tyst ord från ingenstans
Det glömda är nu förlorat
Det enda spår av påbrå
som en gång
fanns
20.
Som en från tidens rand gammal kärleks hymn
"Låt er av min saga ej förfäras”
Som kvällningen som aldrig sett en morgondag,
låt hoppet evigt finnas.
Eller bränn hoppet för den delen
låt det förtvina.
Ingen behöver en morgondag som är den andra lik
Ingen behöver vakna till sin plågoandes fördömda skrik
Jakten på den helige Graal kommer själv föra dig till den genom en dimma
Men blott framför dina ögon kommer den försvinna
Varför kämpa när det ända som finns att vinna gått förlorat
Varför krossas under en lidelse vars begär redan förtvinat
Varför kämpa för de dagar där solen gick ned för länge sedan
Varför ens vilja något, som man aldrig mera vill,
när man endast vill finna sig själv igen
--------
Så nu resignerar jag från den här bloggen. Men om ni känner er nyfikna kan ni altid klicka in på min privata blogg. Ni är välkomna: Http://www.metrobloggen.se/frokensandahl
Här kommer det, i fall ni orkar läsa
Platsen som en gång fanns.
av Mikaela Sandahl, vintern 2007/2008
1.
Vaknar upp till dis och dimma
morgondagen slumrar
vinterdagen kan man ej förnimma
tiden bara fumlar
du står och knackar på min dörr
vid täckets varma prakt
du är min änglavakt
spår av minnen ifrån förr
2.
ett barn vars ögon tindrar
granen stå där grann
isen, de frostade fönstren glimmar
det drömmer som bara ett barn kan
kärlekskramen håller fast
paketen därunder vilar
en kyss farväl bär stark konstrast
syskonskaran runt rummen ilar
Krossade glas med röd substans
Glimmande is smälter till vatten
Undrar om tomten någonsin fanns
Någon gråter i natten
3.
ett länge sedan slocknat ljus
en kall midvinter timma
flamman slockna som av ett brus
veken delad i två
försvunnen in i dimma
4.
Tro på hoppet – någon sa
Tro på någonting – det kommer bli bra
Önska mer av livet än det du har
Önska du har mer så kommer det bli bra
Materialistiska tankar
Drömmar går i kras
Perfektion uppnås bara genom onåd
Men tro dock – allting kommer att bli bra
6.
En midsommarvals för länge sedan
Toner ekar genom byn
En spår från glasdagars forna prakt
En skata skriker upp mot skyn
Bläcksvart natt med ljus kontrast
Sjung stjärnor sjung
Grå dimma över sjö och land
Platsens ädla ursprung
Tid för skoj och lek
Ta ej längre för given
Kärlek, omsorg, skratt och smek
Den tanken är nu överdriven
Livets avkastning är nu du
En tanke övergiven
Bortglömd av samtiden nu
Dömd att dö med tiden
Tappra själar gasta
Det är fortfarande dans
Där livets vilja fasta
På platsen som en gång fanns
7.
tårar
väta
sömnlöshet
frusen in i själen
tro på drömmar
men hoppets svek
står alltjämt i vägen
Brutna löften
krossade drömmar
tar ett steg tillbaka
en väg av trygghet
i livets lek
vad finns egentligen att undvara
8.
Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel
Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta
Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken
Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?
9.
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann
Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro
Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik
Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet
Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet
10.
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort
Från denna tiden
Från denna platsens rymd och
från verkligheten
Att ta steget
Det som vi andra räds för att ta
Mot osäkerheten och rädslan
Mot det som vi andra klandrat
Du stod emot den ekande känslan
Du fann
Tiden bortom denna
Något annat bättre än det här
Något utanför våra trista ramar
Någonting bortanför denna misär
Du gör inte som oss andra och går emot att falna
Du var större än
allt det här
11.
En fjärils lätta vingar
Slår mot fast sten
Vad de än hon betvingar
Hon håller upp sitt sken
Saknad armod
i tidens ruljans
Lätta vingar kan fjättras
som ingen annans kan
Vackra färger
trist nyans
Blott en dag i livet
Alltid med dessa krav och frågor
alltid med konstans
Tror blott de som alltid övergiver
12.
Att blunda och se sig själv
Vem vågar
Att se och verkligen se
Vem bär modet
Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås
Vem kan?
13.
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd
Förnekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa
15.
Tiden rinner förbi
genom smutsiga fönster
Mörka ringar
Skvalpande innanmäte
försvårar
Trånga korridorers klagan
16.
För länge sedan
Tindrande klara safirer
nu
svart förkolnat spill
fejkat silver
I soluppgång utan klagan
u t a n sorg
17.
Se ut
smärta
Virvlande syra
Som nålar
Leka i vinden
Begär, lusta
Så långt borta
Flyg härifrån
18.
Ta mig ner till berggrunden
Låt mig bjudas upp till dans
Låt mig skåla låt mig dansa
Som om det äkta inte fanns
låt mig vila i era armar
Låt mig fyllas av ert begär
Låt min ögon söka skatter,
låt mig njuta av allt det där
håll mig gärna fången
Ni sagor ifrån förr.
Ta mig ner till berggrunden
Håll mig fast bakom
er stängda dörr
19.
En faun, en älva
dansar så febrilt
Nätta tunga steg
över insjöns frusna is
Dom dansar de ler
Men hör ej klockans slag
Timmen är sen
Hennes dans som en vind
Hans lockande musik
Men vem leker med vem
I denna dunkla parodi.
19.
Mörkret har nu tagit grepp
om bygdens öde slätter
Natten har nu slagit sig till ro
Som i alla andra nätter
Höga torn upp mot skyn
dimma över gräset
Någon saknar i den här byn
En blick svarar kräset
Någon säger någonting
men i dissonans
Något om glömda ting
någon annanstans
Men något har förtvinat
Som ett tyst ord från ingenstans
Det glömda är nu förlorat
Det enda spår av påbrå
som en gång
fanns
20.
Som en från tidens rand gammal kärleks hymn
"Låt er av min saga ej förfäras”
Som kvällningen som aldrig sett en morgondag,
låt hoppet evigt finnas.
Eller bränn hoppet för den delen
låt det förtvina.
Ingen behöver en morgondag som är den andra lik
Ingen behöver vakna till sin plågoandes fördömda skrik
Jakten på den helige Graal kommer själv föra dig till den genom en dimma
Men blott framför dina ögon kommer den försvinna
Varför kämpa när det ända som finns att vinna gått förlorat
Varför krossas under en lidelse vars begär redan förtvinat
Varför kämpa för de dagar där solen gick ned för länge sedan
Varför ens vilja något, som man aldrig mera vill,
när man endast vill finna sig själv igen
--------
Så nu resignerar jag från den här bloggen. Men om ni känner er nyfikna kan ni altid klicka in på min privata blogg. Ni är välkomna: Http://www.metrobloggen.se/frokensandahl
2 kommentarer:
Varför resignera?Det skrivna är alldeles för långt-ingen orkar läsa?Till vad är denna blogg??Kända diktare och poeter behöver knappast mer reklam-deras alster stirrar emot en överallt!Däremot´finns inte det egna?Var finns ditt skriftade?På den egna.privata bloggen-varför så många,som ingen tycks läsa??Håll dig till en och korta ner allt!!
Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the MP3 e MP4, I hope you enjoy. The address is http://mp3-mp4-brasil.blogspot.com. A hug.
Skicka en kommentar