Upplägg för projektet

Upplägg
Jag har bestämt mig för att mitt projekt ska vara att jag skriver en deckare, en riktig roman alltså. Självklart förväntar jag mig inte att jag kommer bli klar med hela under endast ett par få månader. Men jag vill avsluta kursen med att projektet ska ha goda förutsättningar för att bli färdigt. Tänker däremot inte skriva vad den ska handla om här. Det får ni se sen. Det kommer innehålla vändningar och målet med den är att den ska få skapa sig själv. Det brukar bli bäst då. I fall det inte finns några krav för hur den ska sluta. Jag vill inte förstöra för er heller. Jag känner att jag kommer att ha mycket tid att skriva på under jullovet. Jag vet ungefär vart jag vill att berättelsen ska ta vägen, men det kan ändras. Vi får se.
Tänker försöka skriva ett par kapitel i veckan. 2-4 stycken. Det varierar lite granna på tid och hur långa dom är. Ser faktiskt riktigt mycket fram emot det här projektet. Hoppas det går bra för alla er andra.

Granen står rak där
Gula tallbarr på marken
Något verkar fel

Sten vid granens bark
Mossa klättrar på stenen
Tiden är borta

Löv blåser i vind
Löven gula och röda
Landar på marken

Vid skogens kanter
Sol skiner genom grenar
Vad finns där inne?

Dikt....

Här kommer min tempodikt. Eller vad man nu ska kalla den. Men ni är smarta. Ni vet vilken jag menar.... Stryker den andra. Den var inge bra

För jag vet att du inte har glömt oss. Den tiden, den stunden. Det var rätt länge sen nu. Det vet nog både du och jag. Att det var rätt länge sen som det faktiskt fanns något där. Men på något sätt vägrar vi glömma. I alla fall jag. Du är den jag faller tillbaka på, så fort det stormar omkring mig. Du är den jag alltid har. Det vi har tillsammans är något speciellt. Något känslolöst, monogamt. Som en fantasi som aldrig mera kommer bli verklighet. Det vet både du och jag.
Det var sommar. Lust, glädje och Bacchus brus fanns i luften. Det var då. I bara ett ögonblick. En sekund om man räknar hela livet. Men på något sätt vägrar vi glömma att det var mer en bara en sak. Det var mer än bara en lek. Det var två ensamma människors möte, mitt i livet, ett möte som alltid kommer att finnas kvar. Vi kunde leka med orden, skratta och gråta. Varför känner ingen annan mig som du? Det var sandstrand, ja sommar. Det var vi. Men bara för ett ögonblick. Men varje gång något sker. Varje gång jag får mitt hjärta krossat. Men lutar jag mig mot, om inte du. Så långt bort, men ändå så nära. Tvillingsjälar? Knappast. Men kanske ändå. Alltid ett hopp om att mötas. Bara för att få utbyta en kram. En viskning, en hemlighet. En tröst i mörka, ensamma vinterkvällar. Ett kval.
En lust att få komma varandra nära igen. Bland våra hemligheter vi viskar i varandras öron. Det är harmoni med dig. Nervösa fingertoppar som möts. Vi älskar alltid någon annan. Du är den förbjuda frukten som aldrig kommer plockas, jag kommer aldrig bli medveten och inse nakenheten utan att lida av samveteskval. Men vi kommer nog ihåg den tiden. Ihop krupen i dina famnar i soluppgången över sjön. Björkarna visslade i vinden, skratt från långt avstånd. Lugn. Men det var då. Du kommer alltid vara min sol. Lysandes så starkt, men så långt bort. En klo om mitt hjärta, var gång mina tankar dras till dig. Till syndens näste utan återvände. Men samtidigt betyder du så mycket mer för mig. Men du är min svaga punkt i livet. Men det bästa är att du förstår. Annars skulle du fängslat mig vid den här tiden. Folket skratta och såg på. Men det var ju bara i den ljuva sommartiden. Som visserligen alltid återkom. Vi söker alltid efter svar, trots att våra hjärtan inte orkar, orkar inte slå för dig. Har gett upp för länge sen. Att önska dig väl är allt jag kan göra, samtidigt förbanna att du finns att jag måste tänka. Kanske en dag, dit för mig mina tanker. Kanske någon gång. Ja är ju fortfarande ung. Men knappast. Den stunden har varit för att aldrig komma åter och i skam blev den passionen gjuten. Vi misslyckades fatalt. Men vi kommer nog aldrig sluta sträva efter något mer än bara innerlig vänskap. Vi vet att vi är, men ändå inte är, menade för mer. Men var gång vi träffas. Det slutar alltid i själagråt. Våra vägar var aldrig menade att korsas. Du och jag kommer aldrig att bli. Vi två.

Dikterna

Har haft lite dataproblem under helgen. Men nu kommer dikterna... Inte i ordning, men dom kommer :)

1. Konstverksdikten
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann

Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro

Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik

Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet

Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet

Den här dikten blev det av konstverken. En del, en tavla, vilket jag själv anser gjorde att den fick lite speciella vändning, men ändå finns det är röd tråd. Är inte jättenöjd, men inte jättemissnöjd heller.

2. Om mig själv dikt (inte klar)
Jag lever i flera världar
flera realiteter
Allt för att undvika livets
egentligheter

I stormens öga
Jag ser rätt in
Bara för att komma till insikt
det gör mig blind fortsättning kommer snart


3. Förvandlingsdikten

Jag vakna den dagen
Solen lyste in
Från kaos och mörker jag vandrat
Men nu var jag trind
Ej längre en mörkrets ängel
Fylld med obehag
Utan en stjärna på sin rätta plats
Efter en rejäl eskapad

Är rätt så nöjd med den här dikten. Rätt kort visserligen, mot alla andras i alla fall. Men jag tycker om den i alla fall...


Ekelöfs Anda dikt (inte klar)
Du står där framför mig. Ivägen för min färd. Varten jag sluter mina ögon, så står du bara där. Där i det ögonblick där våra kroppar möts. Möts alltid i samma akt, ett möte. Ett möte av smärta. Smärtan finns bara där. Där den finns försvinn. Försvinn från mina tankar, mina drömmar, min sfär. kommer fortsättning under dagen....

Novell fortsättning

Lite fortsättning på novellen. Kommentera gärna! ´Har fastnat lite granna och vet inte riktigt vad som ska hända nu. SÅ hjälp!!!

Jag satt och såg ut genom fönstret. Vädret hade precis växlat om till höst, och löven hade börjat rodna. Solen sken genom det fortfarande rika lövverket och ljuset speglades i vattenpölarna på grusgången som fanns kvar efter förmiddagens regn.
---
Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen skrällde genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt.
”Jag beklagar”, sa damen på andra sidan telefonen. Ja la ner luren på hållaren, och lät handen ligga kvar ett tag.
”Mormor”, sa jag trevande. Det var tyst. Det var som om tiden hade stannat till, som om brasan höll andan, som om vinden utanför slutat blåsa. Det var den dagen allting förändrades.
Två veckor senare var allting klart. Det var bara två dagar kvar till begravningen. Jag hade inte hört någonting alls från mormor. Hon hade tagit in på ett hotell inne i staden och stängt in sig från omvärlden. Det var mamma och jag som hade ordnat upp med allt det praktiska. Stenen skulle vara av svart granit, hel polerad. Texten skulle vara i silver. ”Bengt Karlsson född 1951 död 2007, älskad och saknad”, skulle det stå på stenen. Jag och mamma kom överrens om att det var bäst att hålla det enkelt. Det borde egentligen vart mormor som skulle bestämma. Men hon var inte riktigt i form. Vi skulle ha ceremonin i kyrkan

Det knastrade under fötterna då jag gick upp längs grusgången. Det var inte många samlade, några av hans vänner från jobbet, lite släkt och barndomsvänner. Alla var klädda i svart, alla utom en.
Jag var tvungen att le när jag såg henne stå där framme, beredd att träda in i kyrkan först av alla. Hon hade på sig en lång röd silkesklänning, som passade henne perfekt. Den hade hon fått av morfar för många år sedan. Jag kände igen den väl för hon lånade ut den till mig en gång, för min skolbal i nian. Hon tyckte det var en underlig tillställning, men i fall jag skulle dit så skulle jag glänsa. Det var hennes uppfattning om allt. Man skulle alltid glänsa. Tro mig, alltid. Och nu var hon vacker. Hennes långa bruna hår var halvt om halvt uppsatt, med några korkskruvslockar som vilade på hennes vänstra axel. Ovanpå den extravaganta frisyren hade hon en stor svart hatt, och såklart hade hon en matchande rock i samma material. Begravningen gick som begravningar brukar. Prästen höll ett långt tal som fick alla att gråta, ingen sjöng under psalmerna och tiden gick långsamt. Mormor grät, men på ett värdigt sätt.
Efteråt var det som om ingenting hade hänt. Hon bjöd hem alla till sig på kaffe. Vilket förvånade de flesta, ingen förstod hur hon hade lyckats fått ihop det. Hon hade ju inte ens varit hemma. Men ändå fanns där de nybakta kakorna och bullarna, som alla gjorde tappra försök med att svälja ner. Hon pratade för fullt om sina funderingar om livet med alla, och alla fick väldigt många påtårar av kaffe, fast de inte bett om det.
När familjen och alla gästerna lämnade huset så stannande jag kvar. Mormor fortsatta att prata, jag tror att den här vändan så pratade hon om vinteräpplen.
”Mormor, hur är det egentligen?”, frågade jag.
”Det är bara bra” svarade hon. Svaret kom för snabbt. Hon såg på mig och log.
”Det kanske var bra det som hände”. Hon ställde sig under fläkten, drog upp ett paket cigaretter ur handväskan. Hon hade inte rökt sedan hon fick mamma.

Reaktioner på 3 dikter 2 november

Jörgen Mattlars dikt
"utanför fönstret
sädesärlans
darrande flykt

vita flagor
vittrar i gräset
lämnar oss handfallna"

Reaktionen på dikten
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort

Från denna tiden
Från denna platsen rymd och
från verkligheten

Jörgen Mattlars dikt
så sluter sig
det inre
så slukar muränan
sitt byte

reaktion på dikten
Att blunda och se sig själv
Vem vågar

Att se och verkligen se
Vem bär modet

Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås

Vem kan?

Jörgen Mattlars dikt
"Kastad att iakta
och lyssna telefonsignaler
puls och yta mot fönstrets
halva stumhet

hörde signaler
bortom andhämtning"

Reaktion på dikten
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd

Fönekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa

Det gick rätt bra att skriva dikterna. Jag blev dessutom riktigt nöjd med dom. Jörgens dikter gick att tolka och ar lätta att ta tills sig. Och jag satsade på att bevara känslan jag fick av hans dikter och ge samma känsla till mina. Och ge dom ungefär samma klang...

Whoho, mitt utkast är färdigt nu=) Blev faktiskt riktigt nöjd. Jag höll visserligen inte min deadline, men jag har satt undan att hela helgen på att bearbeta och bearbeta. Nu är klockan en minut över tolv, och jag blev precis klar. För första gången på länge kändes det som om det var skönare att skriva på papper. Och jag harinte riktigt orkvid den här tiden att skriva av allt och lägga upp på bloggen. Men ni får ett litet uttdrag så kommer resten imorgon

"Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen vibrerade genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt. "

Idéen

Okej, jag har börjat kladdat på min novell. Har själva handlingen klar för mig, och upplägget. Men det är fortfarande osammanhängande kladd. Men jag tänkte att jag skulle lägga upp handlingen här i alla fall. För att visa att jag i alla fall har åstakommit något. (Det har inte funnits tid på grund av alla prov att få in novellen i datorn)

Novellen ska handla om "min mormor", en väldigt excentrisk kvinna, som är en väldigt konstrast till min jordnära pch prydliga mamma. Själva handlingen är hur mormor hanterar morfar död. Mormor fick mamma när hon var bara 15 år, så hon är en väldigt ung mormor, och efter morfars död bestämmer hon sig för att börja leva livet fullt ut. Det börjar med ogenomförda kvällskurser i franska som slutar med att vi hittar henne i en vindsvåning i montmarte i paris. Hon har tydligen bestämt sig för att bli konstnär. I vindsvåningen sitter och och dricker absinth med några andra missförstådda själar, för hon känner att hon måste må gräslig innan hon kan göra underbar konst.... Så vad tycker ni?

Jag ger mig själv en försenad deadline här, för jag kommer inte hinna göra något på novellen innan eftersom vi har prov och dygnet har bara 24 timmar. På onsdag kommer jag ha ett färdigt utkast....

Ögonblicks text

Han hade precis lagt sig ner på den våta marken. Runt omkring honom låg det förmultnade lönnlöv. Det var höst. Luften luktade som den bara kunde göra på hösten. Den var mustig och fuktig. Han såg upp på himlen. Man kunde ana solens strålar bakom huset, men just ovanför honom var himlen blågrå. Hans tankar var tysta nu. För bara ett par minuter sedan hade det varit storm inom honom, men nu var det lugnt. Han slöt sina ögon och slappnade av. Han ville inte vara inne i lägenheten, men hade ingenstans att ta vägen. Varför kunde de inte sluta bråka.

Novell, omskriving

Det var varmt och ljust ute nu. Det hade blivit vår. Emil tyckte väldigt mycket om våren. Just denna var hans tredje. Visserligen skulle man kanske kunna tro, att en person som bara upplevt tre vårar inte skulle tycka så mycket om våren. Men Emil tyckte om det. Han tyckte om alla fina färger och blommor. Han tyckte om all snö som höll på att smälta bort. Han tyckte om de små snödropparna som växte i backen, han tyckte om värmen. Han och hans storasyster Emma satt i gräset på en filt. Runt omkring dem fanns just våren. I deras trädgård var våren fullt utslagen. De satt där på filten i sina varma kläder som deras mamma insisterade på att de fortfarande skulle använde. Emil brydde sig inte så mycket. Men hans storasyster brukade alltid bråka med deras mamma så fort det var dags att gå ut. Emil brukade fråga varför. Alltid fick han svaret. ”Jag tycker så mycket om att få solen mot ansiktet, och jag skulle vilja känna den mot hela kroppen”. Emil tröttnade efter ett tag på att sitta på filten så han bestämde sig för att resa sig upp. Han traskade fram till en av trädgårdens många rabatter. Han ställde sig precis i jorden, så hans blå stövlar började sjunka ner en bit. Emil böjde sig då ner för att beta bort lite gegga ifrån sin gummistövel; Då såg han den. Mitt på den mörka jorden låg en avlång liten varelse. Den var grön med vingar. Men vingarna var inte som fågelvingar eller kycklingvingar. De här vingarna var tunnare och genomskinliga. Han funderade ett litet tag, sedan ropade han på hjälp.
”Emma, Emma, titta!” skrek han. Emma reste sig ifrån filten och började gå mot rabatten. Emil pekade på saken. Emma kliade sig i huvudet. Efter ett tag utbrast hon;
”Det är en älva, det vet jag”. Emil såg frågande på sin syster. ”En älva, vad är det?”

Emma började förklara för Emil vad en älva var. Den var tydligen som en riktig person, fast mindre och sötare än vanliga personer. Sen så kunde de dansa också. Sedan sa hon att man skulle vara snäll mot den. Emil tänkte, ”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?” Hans storasyster funderade lite till, den här gången lite längre. Efter ett tag tog hennes blick fäste på en av snödropparna som precis stigit upp ur jorden. ”Åh jag vet”, utbrast hon förtjust. ”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon somnade helt enkelt.”
Emil blev bara mer förvirrad. ”Men varför sover hon här?” Emma såg på honom med ett leende, som om hon var lycklig över att hon visste, och hon var glad över att få lära sin lillebror något. ”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?” Då förstod Emil. Han visste nämligen, trots att han bara var tre år att människor somnade efter att de varit på bal. Det brukade i alla fall deras pappa göra. Sedan hände det också att han somnade på festen. Det gjorde han förra helgen när tant Cristina hade gift sig. Han tänkte precis berätta det för Emma, men han ångrade sig. Älven sov ju. Så istället viskade han; ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon kan få sova i fred.” Emmas ögon spärrades upp…


Ja, här är min omskrivning. Det känndes inte nödvändigt att ge hela novellen ett annat perspektiv. Det fanns inte tid helt enkelt. Men det blev rätt bra tycker jag. Övningen var faktiskt rätt skojj. Har börjat brainstorma för novellen nu också. Som alltid så tar det lite tid att komma på något att skriva om. Men jag har lite idéer, och tills på måndag har jag nog själva idéen klar i alla fall.

Uppgift 7 laborerar med berättarperspektiv, miljö- eller personbeskrivning

Novell
Det var vår, och den stora trädgården var fylld blommande blommor och träd och underbara dofter. Äpplets rosa blommor var det vackraste i hela trädgården, det tyckte i alla fall Emma. Hon och hennes lillebror Emil satt på en filt ute i vårsolen. Emma hade på sig en rosa overall, och Emil en blå. Deras mamma tyckte att de ännu inte kunde ta av sig de stora varma ytterkläderna. Emma satt och funderade på det, för nog tyckte väll hon att det var varmt ute. Solen sken ju i ansiktet. Men lika bra att göra som mamma sa, kanske. Emil lyfte snart sin lilla rumpa och klev av filten. Han daltade fram till en rabatt.
”Emma, Emma, tita” skrek han. Emma gick bort till rabatten för att se vad som stod på. Där låg en liten insekt, med en lång överkropp och en grönaktig nyans. Emma funderade, hon visste inte riktigt vad det var först, men sen kom hon på det.
”Det är en älva, det vet jag” sa hon förtjust
”En älva, vad är det?” Frågade Emil nyfiket.

”En älva är som en miniperson fast med vingar, och de är mycket sötare än vanliga personer. Och de är snälla också. Och om man är snäll tillbaka, så kan man få se dem dansa. Dom dansar väldigt fint förstår du, älvorna.”
”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?”
Nu var Emma tvungen att fundera riktigt ordentligt, för egentligen visste hon inte så mycket om älvor, förutom att de var söta och kunde flyga och dansa. Men blommor var också söta.
”Åh jag vet”, utbrast hon. ´”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon helt enkelt somnade.”
”Ja men varför sover hon här?”
”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?”
Emil sade, lite tystare ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon får sova ifred”
Emma såg förskräckt på sin lillebror, ”Nej! Inte kan vi lämna henne här, hon kommer ju skämmas till döds när hon vaknar, och de andra älvorna kommer att reta henne. Vi måste hjälpa henne, vi kan flytta på henne en bit bort”.

Så flytta de två små barnen balens drottning till en buske längre in i trädgården, först la de henne på jorden, där buskens rötter gick ner. Men när de såg den lilla insekten ligga där insåg dom att jordhögen inte var en säng nog åt en drottning. De båda sprang då genast och hämtade mjuka blomblad och knoppar från trädgårdens glans. Dom la henne på ett rosenblad, och lade en mjuk maskros som huvudkudde. Men Emma tyckte att det inte var nog, så hon sprang och hämtade en kvist från äppelträdet. Den lade hon över älvan, så att när hon skulle vakna, så skulle de både se vackert ut, och det skulle dofta ljuvligt. Precis när de bäddat klart hördes en röst genom trädgården.
”Emma, Emil, kom in nu. Vi ska åka till mormor” Barnen vinkade farväl till älvdrottningen, och sprang sedan för att möta sin mor.

Dagen gick förbi och kvällen kom. Den här kvällen skulle familjen äta en sen middag ute på verandan. Båda minstigarna hade svårt att hålla sig vakna. Emil satt i mammas knä, och Emma i pappas.
”Vad har ni varit på för äventyr idag då Emil?” Frågade mamman.
”Vi hjälpte drottningen att gömma sig för hon var trött” svarade en trött Emil med en gäspning.
”Jasså” sa mamman och tittade på pappan. ”Ja” svarade Emma, ”hon behövde sova för hon skulle på bal ikväll i vår rabatt”.
Vinden blåste lätt över den blommande trädgården, och nattens ljud spelades bland bladen. Vad mamma och pappan inte visste var att det var dans i deras rabatt, ty de trodde inte på barnen. Men barnen såg bakom sina slutna ögon, älvornas dans bland bladen, och mitt bland dem fanns den vackraste av dem alla. Den lilla älva som det hjälpt under dagen.

Detta är novellen som jag tänkt laborera med, tänkta att det var lika bra att lägga upp den, för det är lite knas med dator hemme

Uppgift 5 tränar gestaltning

Han slängde ner sin mobiltelefon så hårt han kunde i golvet. Den gick i bitar, som sedan spridde sig över parketten. Han såg på den och suckade. Han reste sig från sängen och gick fram till garderoben. Han såg på sig själv i spegeldörren ett par sekunder, sedan drog han upp den tunna dörren så hårt att den hakade ur sina gängor. Han tog tag i alla kläder som hängde på galgarna, lyfte upp dem och slängde iväg dem över golvet. Han gick fram till hyllan. På översta planet stod de två glasen de hade fått i förlovningspresent. Han tog upp det ena och betraktade det för ett ögonblick, tårarna började rinna ner för hans kinder, då han även kastade det i golvet. Det andra tog han bara upp, men det hann aldrig hamna bland de andra glaskrävorna ty han krossade det i handen. Blodet började sippra ut ur hans knutna hand, men det var som om han inte märkte det. Han sjönk ihop på golvet, och tog sig för pannan med den blodiga handen. Han torkade bort tårarna ur ögonen. Han lutade sig mot väggen och såg upp i taket. ”Fan” viskade han för sig själv.

Han satt där ett bra tag, han höll fortfarande blicken uppe i taket, men efter ett tag hade tårarna hunnit torka, och blodet i hans ansikte hade hunnit levra sig. Då öppnades sakta dörren. Men han vände inte dit blicken.
”Åh herre gud, vad fan har du gjort” skrek en skräckslagen kvinnoröst. Den unga kvinnan sprang emot honom, och slängde sig ner bredvid. Hon tog tag i hans hand.
”Det är slut” viskade han, ”stick härifrån”. Kvinnan såg på honom med uppspärrade ögon, och försökta se in i hans, men han tittade fortfarande upp i taket.
”Vad menar du?” frågade hon.
Tystnad
”Älskling, vad har hänt?” hennes röst hade börjat skaka.
”Han såg med en iskall blick in i hennes ögon, ”tror du inte jag har hört” sa han.
”Hört vaddå, vad pratar du om” frågade kvinnan, med panik i rösten.
”Du har ju knullat det där snubben, det är lika bra att du erkänner” han hade nu rest sig upp och slutat viska. ”Erkänn” skrek han.
”Jag vet inte vad du pratar om” sa kvinnan, nu hade hon börjat gråta
”Han ringde mig nyss, han sa att det hållit på i flera veckor, han hade så mycket skuldkänslor att han inte kunde hålla det inne längre, men du, du har inte sagt något, antar att du inte känt något”
”Jag menade att berätta, jag lovar, det betydde ingenting, men jag vill inte såra dig” hon pratade så snabbt att det knappt gick att urskilja ett ord. ”Jag älskar dig” viskade hon.
”Fan heller” skrek han. ”Om du älskade mig så skulle du inte gjort så mot mig, jag är inte dum heller. Jag orkar fan inte se dig längre”
Han tog ett grepp om sitt vänstra ringfinger och drog sakta av guldringen som satt där. Han såg på den, såg på henne. Sedan vände han sig om, tog ett steg framåt, la ringen på bordet som var där. ”Farväl” sa han tyst. Han gick mot dörren, öppnade den, gick sakta ut, sedan smällde han igen.


Den här uppgiften tyckte jag var rätt svårt, och det blev en sån där sak som man sköt upp. Vilket jag inte borde gjort. Det blev en sån där sak som jag aldrig riktigt kom till skott till. Så jag tog en genväg, tonårsdramtik. Ett av de lättaste ämnena att skriva om.

"tjuvlyssna" har jag fortfarande inte gjort klart. Men det var riktigt svårt att hitta en konveration och faktiskt dokumetera den. Det är betydligt lättare att tjuvlyssna, skratta och sedan glömma bort det. Men jag lyckades få ihop nästan en hel konveration igår eftermiddag. Tänkte jobba på den ikväll, så den borde hamna uppe här i morgon.

uppgift 4 Laborera med ordsatser

Det svåraste med den här uppgiften var att skilja de olika ordklasserna åt. Är inte riktigt nöjd med resultatet, men uppgiften blev gjord iallafall


Alarmet på väckarklockan satt igång. Hon vakande, klev upp ur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktigt kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon hämtade sina cigaretter och en tändare och gick ut genom ytterdörren. Kylan slog emot henne. Hon gick inte längre än att hon stod lutad mot ytterdörren. Hon tände cigaretter och betraktade kohagen framför henne, och såg på bilarna som åkte förbi.

Verb
Alarmet på väckarklockan började låta, den spelade en visslande melodi. Hon vaknade, vända på sig, väntade, men till sista klev hon upp hur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktig kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon letade, och rotade efter sina cigaretter. Men när hon väll hittat dem, så insåg hon att hon tappat bort tändaren hon köpte igår. Hon gick då och hämtade sin mammas. Sedan gick hon ut. Hon kom inte längre än ett steg. Hon lutade sig mot ytterdörren och sjönk ner mot dörrmattan. Hon tog upp en cigarett och tände den. Hon drog in ett bloss. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi.

Adjektiv
Den lilla alarmklockan började pipa högljutt. Hon vakade snabbt ur sin tidigare djupa sömn. Hon steg långsamt upp ur sängen och tog på sig sin varma, mjuka, röda morgonrock. Det var kallt i rummet, elementet hade varit avslaget under natten. Det var antagligen sönder. Hon letade reda på sina mentolcigaretter och sin blåa tändare. Hon gick långsamt över det kalla parkettgolvet och öppnade sakta den vita ytterdörren. Den kalla luften kylde ner hennes ansikte och färgade omedelbart hennes kinder röda. Hon satte sig ner på den sträva dörrmattan och svepte den varma morgonrocken närmare intill sin kalla kropp. Hon tände en av sina helvita cigaretter med den blåa tändaren. Det blev varmt i handen. Hon betraktade den kyliga soliga höstdagen runt omkring henne. Det låg gulnade löv på marken, och mjölkkorna på andra sidan vägen åt av det sista gröna gräset.

Substantiv
Alarmet på väckarklockan fick henne att vakna. Det tog ett litet tag innan hon kunde slita sig ifrån sin säng. Hon kände en stark frustration över att behöva stiga upp. Men hon klev till sist upp ur sängen. Hon slängde av sig täcket och satte istället på sig sin morgonrock. Hon trippade fram över golvet på jakt efter sitt cigarettpaket och sin tändare. Hon hittade dem i hyllan ovanför skrivbordet, inuti en korg. Hon klev över tröskeln ut i hallen, med riktning mot ytterdörren. Hon tog tag i handtaget och öppnade dörren. Hon steg ut på trappan, och satte sig ned på dörrmattan. Vinden blåste, och solen sken. Det låg höstlöv på marken. Hon tände sin cigarett med sin tändare och andades in röken. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi på den asfalterade vägen.

Uppgift 3 Aktivera dina sinnen

Litterär gestaltning A
Miljöbeskrivningar
Syn
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Nu brann det i kaminen och tv:n var påslagen. Det rum som brukat se så kallt ut hade nu faktiskt en väldigt mysig och varm stämning. Ljuset från elden dansade på den bruna parketten och på bordet i rummets mitt brann tre värmeljus i sina stjärnbeprydda koppar. Det var en riktigt ruskig höstkväll denna kväll, och det var alldeles mörkt utomhus. Men i detta rum var det varmt och ljust och där hade hela familjen samlats.

Hörsel
Det var ett rum som vanligtvis brukade vara tyst. Men inte denna kväll. Denna kväll sprakade elden i kaminen, och på tv:n spelades ett tv-spel. Glad medeltida musik kom ifrån dess högtalare. Vid jämna tillfällen hördes även en liten pojkes glädjerop då han nått till en ny nivå. Utanför ven vinden i den ruskiga höstkvällen, men inne i rummet fanns det glada röster som samtalade och skrattade.

Smak
I rummet satt hela familjen samlad. De åt av moderns nybakade bröd och lät sig smaka av det nybryggda kaffet. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst. Det var inte för sött, inte för salt, inte för torrt och inte för geggigt. Det bröd som hon bakat var alldeles perfekt. Det var saftigt och varmt, och smöret hann smälta ända in till brödets kärna innan det nått någons mun. Jag skulle önska kära läsare att även du kunnat låta dig smaka på detta gudomliga bröd.

Känsel
Rummet var varmt denna kväll. Inte kyligt som det brukar vara. Elden i kaminen spred sin värme, och alla däri satt inkrupna under tjocka mjuka filtar. I allas hand, utan barnets fanns en kaffekopp med nybryggt kaffe, vars ånga spreds sig över allas ansikten då de böjde sig framåt för att provsmaka.

Lukt
Det brukade nästan aldrig lukta någonting om detta rum, utom möjligtvis instängt. Men denna kväll hade modern bakat, och hela huset luktade nybakat bröd. Familjen var samlad i rummet och åt det nybakade brödet. De satt alla även med nybryggt kaffe vars arom spred sig i rummet.

Sammanställning Syn/ Hörsel/ Smak/ Känsel/ Lukt
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Detta var en kväll då hela familjen var samlad, och de fyllde rummet med röster och skratt. Man hade tänt i kaminen och brasan spred värme till hela rummet. I soffan satt familjen ihopkrupen under tjocka mjuka filtar och såg på medans den yngste pojken spelade tv-spel. Tv:n spelade någon slags medeltida musik vars toner blandades med familjens röster, brasans knastrande och vinden som tjöt utanför. Med jämna tillfällen gav även pojken till ett glädjerop då han lyckats ta sig till nästa nivå. Ljuset ifrån elden dansade över ekparketten, och på bordet i rummets mitt var tre ljus tända. Dess lågor lekte i de stjärnbeprydda kopparna. Det fanns en härlig doft i detta rum. Modern hade tidigare under dagen bakat bröd, och den doften hängde sig fortfarande kvar. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst, det blev alltid perfekt. Familjen satt just och åt av detta bröd. Tänk er hur gudomligt det måste ha smakat. Tänk er det godaste bröd ni någonsin ätit, helt nybakat och varmt. Tänk er att smöret hunnit smält in till brödets kärna redan innan man hunnit ta en endaste tugga. Till brödet drack de kaffe. Kaffe vars ånga slogs upp i deras ansikten precis innan de skulle dricka. Kaffe vars arom blandades med det nybakta brödets. Det var en ruskig höstkväll utomhus, men i detta rum var det varmt, mysigt och för ovanlighetens skull; harmoniskt…

Uppgift 1

Ja nu måste jag säga att jag tänkte helt fel, trodde jag mer skulle hämta inspiration från "treradingarna", vilket jag också gjorde. Använde mig främst av känslan som mina treradningar förmedlad, men jag fick inte riktigt till någon beskrivning i min dikt.

Förnimelse om en tid
En utan ljus, utan värme
En tid då natten hade ett grepp om dagen,
Och gav alla timmar ett evigt mörker
Det fanns inget hopp, inga känslor
Endast jaget

Jaget var ensamt och oförstående
Dess kalla hjärta skrek efter den som vägrade komma åter

Efter närhet skrek den, och närheten kom
Jaget sjönk djupare i sitt inre
Djupare och djupare
Och till sist kom kärleken

Det skrek och slogs med all sin kraft
Försökte slå bort den underliga känslan i bröstet
Men han höll henne hårt och vägrade ge efter

Jaget gav tillsist upp sin kamp och tillät sig känna igen