Det var varmt och ljust ute nu. Det hade blivit vår. Emil tyckte väldigt mycket om våren. Just denna var hans tredje. Visserligen skulle man kanske kunna tro, att en person som bara upplevt tre vårar inte skulle tycka så mycket om våren. Men Emil tyckte om det. Han tyckte om alla fina färger och blommor. Han tyckte om all snö som höll på att smälta bort. Han tyckte om de små snödropparna som växte i backen, han tyckte om värmen. Han och hans storasyster Emma satt i gräset på en filt. Runt omkring dem fanns just våren. I deras trädgård var våren fullt utslagen. De satt där på filten i sina varma kläder som deras mamma insisterade på att de fortfarande skulle använde. Emil brydde sig inte så mycket. Men hans storasyster brukade alltid bråka med deras mamma så fort det var dags att gå ut. Emil brukade fråga varför. Alltid fick han svaret. ”Jag tycker så mycket om att få solen mot ansiktet, och jag skulle vilja känna den mot hela kroppen”. Emil tröttnade efter ett tag på att sitta på filten så han bestämde sig för att resa sig upp. Han traskade fram till en av trädgårdens många rabatter. Han ställde sig precis i jorden, så hans blå stövlar började sjunka ner en bit. Emil böjde sig då ner för att beta bort lite gegga ifrån sin gummistövel; Då såg han den. Mitt på den mörka jorden låg en avlång liten varelse. Den var grön med vingar. Men vingarna var inte som fågelvingar eller kycklingvingar. De här vingarna var tunnare och genomskinliga. Han funderade ett litet tag, sedan ropade han på hjälp.
”Emma, Emma, titta!” skrek han. Emma reste sig ifrån filten och började gå mot rabatten. Emil pekade på saken. Emma kliade sig i huvudet. Efter ett tag utbrast hon;
”Det är en älva, det vet jag”. Emil såg frågande på sin syster. ”En älva, vad är det?”
Emma började förklara för Emil vad en älva var. Den var tydligen som en riktig person, fast mindre och sötare än vanliga personer. Sen så kunde de dansa också. Sedan sa hon att man skulle vara snäll mot den. Emil tänkte, ”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?” Hans storasyster funderade lite till, den här gången lite längre. Efter ett tag tog hennes blick fäste på en av snödropparna som precis stigit upp ur jorden. ”Åh jag vet”, utbrast hon förtjust. ”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon somnade helt enkelt.”
Emil blev bara mer förvirrad. ”Men varför sover hon här?” Emma såg på honom med ett leende, som om hon var lycklig över att hon visste, och hon var glad över att få lära sin lillebror något. ”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?” Då förstod Emil. Han visste nämligen, trots att han bara var tre år att människor somnade efter att de varit på bal. Det brukade i alla fall deras pappa göra. Sedan hände det också att han somnade på festen. Det gjorde han förra helgen när tant Cristina hade gift sig. Han tänkte precis berätta det för Emma, men han ångrade sig. Älven sov ju. Så istället viskade han; ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon kan få sova i fred.” Emmas ögon spärrades upp…
Ja, här är min omskrivning. Det känndes inte nödvändigt att ge hela novellen ett annat perspektiv. Det fanns inte tid helt enkelt. Men det blev rätt bra tycker jag. Övningen var faktiskt rätt skojj. Har börjat brainstorma för novellen nu också. Som alltid så tar det lite tid att komma på något att skriva om. Men jag har lite idéer, och tills på måndag har jag nog själva idéen klar i alla fall.
söndag 30 september 2007
torsdag 20 september 2007
Uppgift 7 laborerar med berättarperspektiv, miljö- eller personbeskrivning
Novell
Det var vår, och den stora trädgården var fylld blommande blommor och träd och underbara dofter. Äpplets rosa blommor var det vackraste i hela trädgården, det tyckte i alla fall Emma. Hon och hennes lillebror Emil satt på en filt ute i vårsolen. Emma hade på sig en rosa overall, och Emil en blå. Deras mamma tyckte att de ännu inte kunde ta av sig de stora varma ytterkläderna. Emma satt och funderade på det, för nog tyckte väll hon att det var varmt ute. Solen sken ju i ansiktet. Men lika bra att göra som mamma sa, kanske. Emil lyfte snart sin lilla rumpa och klev av filten. Han daltade fram till en rabatt.
”Emma, Emma, tita” skrek han. Emma gick bort till rabatten för att se vad som stod på. Där låg en liten insekt, med en lång överkropp och en grönaktig nyans. Emma funderade, hon visste inte riktigt vad det var först, men sen kom hon på det.
”Det är en älva, det vet jag” sa hon förtjust
”En älva, vad är det?” Frågade Emil nyfiket.
”En älva är som en miniperson fast med vingar, och de är mycket sötare än vanliga personer. Och de är snälla också. Och om man är snäll tillbaka, så kan man få se dem dansa. Dom dansar väldigt fint förstår du, älvorna.”
”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?”
Nu var Emma tvungen att fundera riktigt ordentligt, för egentligen visste hon inte så mycket om älvor, förutom att de var söta och kunde flyga och dansa. Men blommor var också söta.
”Åh jag vet”, utbrast hon. ´”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon helt enkelt somnade.”
”Ja men varför sover hon här?”
”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?”
Emil sade, lite tystare ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon får sova ifred”
Emma såg förskräckt på sin lillebror, ”Nej! Inte kan vi lämna henne här, hon kommer ju skämmas till döds när hon vaknar, och de andra älvorna kommer att reta henne. Vi måste hjälpa henne, vi kan flytta på henne en bit bort”.
Så flytta de två små barnen balens drottning till en buske längre in i trädgården, först la de henne på jorden, där buskens rötter gick ner. Men när de såg den lilla insekten ligga där insåg dom att jordhögen inte var en säng nog åt en drottning. De båda sprang då genast och hämtade mjuka blomblad och knoppar från trädgårdens glans. Dom la henne på ett rosenblad, och lade en mjuk maskros som huvudkudde. Men Emma tyckte att det inte var nog, så hon sprang och hämtade en kvist från äppelträdet. Den lade hon över älvan, så att när hon skulle vakna, så skulle de både se vackert ut, och det skulle dofta ljuvligt. Precis när de bäddat klart hördes en röst genom trädgården.
”Emma, Emil, kom in nu. Vi ska åka till mormor” Barnen vinkade farväl till älvdrottningen, och sprang sedan för att möta sin mor.
Dagen gick förbi och kvällen kom. Den här kvällen skulle familjen äta en sen middag ute på verandan. Båda minstigarna hade svårt att hålla sig vakna. Emil satt i mammas knä, och Emma i pappas.
”Vad har ni varit på för äventyr idag då Emil?” Frågade mamman.
”Vi hjälpte drottningen att gömma sig för hon var trött” svarade en trött Emil med en gäspning.
”Jasså” sa mamman och tittade på pappan. ”Ja” svarade Emma, ”hon behövde sova för hon skulle på bal ikväll i vår rabatt”.
Vinden blåste lätt över den blommande trädgården, och nattens ljud spelades bland bladen. Vad mamma och pappan inte visste var att det var dans i deras rabatt, ty de trodde inte på barnen. Men barnen såg bakom sina slutna ögon, älvornas dans bland bladen, och mitt bland dem fanns den vackraste av dem alla. Den lilla älva som det hjälpt under dagen.
Detta är novellen som jag tänkt laborera med, tänkta att det var lika bra att lägga upp den, för det är lite knas med dator hemme
Det var vår, och den stora trädgården var fylld blommande blommor och träd och underbara dofter. Äpplets rosa blommor var det vackraste i hela trädgården, det tyckte i alla fall Emma. Hon och hennes lillebror Emil satt på en filt ute i vårsolen. Emma hade på sig en rosa overall, och Emil en blå. Deras mamma tyckte att de ännu inte kunde ta av sig de stora varma ytterkläderna. Emma satt och funderade på det, för nog tyckte väll hon att det var varmt ute. Solen sken ju i ansiktet. Men lika bra att göra som mamma sa, kanske. Emil lyfte snart sin lilla rumpa och klev av filten. Han daltade fram till en rabatt.
”Emma, Emma, tita” skrek han. Emma gick bort till rabatten för att se vad som stod på. Där låg en liten insekt, med en lång överkropp och en grönaktig nyans. Emma funderade, hon visste inte riktigt vad det var först, men sen kom hon på det.
”Det är en älva, det vet jag” sa hon förtjust
”En älva, vad är det?” Frågade Emil nyfiket.
”En älva är som en miniperson fast med vingar, och de är mycket sötare än vanliga personer. Och de är snälla också. Och om man är snäll tillbaka, så kan man få se dem dansa. Dom dansar väldigt fint förstår du, älvorna.”
”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?”
Nu var Emma tvungen att fundera riktigt ordentligt, för egentligen visste hon inte så mycket om älvor, förutom att de var söta och kunde flyga och dansa. Men blommor var också söta.
”Åh jag vet”, utbrast hon. ´”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon helt enkelt somnade.”
”Ja men varför sover hon här?”
”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?”
Emil sade, lite tystare ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon får sova ifred”
Emma såg förskräckt på sin lillebror, ”Nej! Inte kan vi lämna henne här, hon kommer ju skämmas till döds när hon vaknar, och de andra älvorna kommer att reta henne. Vi måste hjälpa henne, vi kan flytta på henne en bit bort”.
Så flytta de två små barnen balens drottning till en buske längre in i trädgården, först la de henne på jorden, där buskens rötter gick ner. Men när de såg den lilla insekten ligga där insåg dom att jordhögen inte var en säng nog åt en drottning. De båda sprang då genast och hämtade mjuka blomblad och knoppar från trädgårdens glans. Dom la henne på ett rosenblad, och lade en mjuk maskros som huvudkudde. Men Emma tyckte att det inte var nog, så hon sprang och hämtade en kvist från äppelträdet. Den lade hon över älvan, så att när hon skulle vakna, så skulle de både se vackert ut, och det skulle dofta ljuvligt. Precis när de bäddat klart hördes en röst genom trädgården.
”Emma, Emil, kom in nu. Vi ska åka till mormor” Barnen vinkade farväl till älvdrottningen, och sprang sedan för att möta sin mor.
Dagen gick förbi och kvällen kom. Den här kvällen skulle familjen äta en sen middag ute på verandan. Båda minstigarna hade svårt att hålla sig vakna. Emil satt i mammas knä, och Emma i pappas.
”Vad har ni varit på för äventyr idag då Emil?” Frågade mamman.
”Vi hjälpte drottningen att gömma sig för hon var trött” svarade en trött Emil med en gäspning.
”Jasså” sa mamman och tittade på pappan. ”Ja” svarade Emma, ”hon behövde sova för hon skulle på bal ikväll i vår rabatt”.
Vinden blåste lätt över den blommande trädgården, och nattens ljud spelades bland bladen. Vad mamma och pappan inte visste var att det var dans i deras rabatt, ty de trodde inte på barnen. Men barnen såg bakom sina slutna ögon, älvornas dans bland bladen, och mitt bland dem fanns den vackraste av dem alla. Den lilla älva som det hjälpt under dagen.
Detta är novellen som jag tänkt laborera med, tänkta att det var lika bra att lägga upp den, för det är lite knas med dator hemme
Uppgift 5 tränar gestaltning
Han slängde ner sin mobiltelefon så hårt han kunde i golvet. Den gick i bitar, som sedan spridde sig över parketten. Han såg på den och suckade. Han reste sig från sängen och gick fram till garderoben. Han såg på sig själv i spegeldörren ett par sekunder, sedan drog han upp den tunna dörren så hårt att den hakade ur sina gängor. Han tog tag i alla kläder som hängde på galgarna, lyfte upp dem och slängde iväg dem över golvet. Han gick fram till hyllan. På översta planet stod de två glasen de hade fått i förlovningspresent. Han tog upp det ena och betraktade det för ett ögonblick, tårarna började rinna ner för hans kinder, då han även kastade det i golvet. Det andra tog han bara upp, men det hann aldrig hamna bland de andra glaskrävorna ty han krossade det i handen. Blodet började sippra ut ur hans knutna hand, men det var som om han inte märkte det. Han sjönk ihop på golvet, och tog sig för pannan med den blodiga handen. Han torkade bort tårarna ur ögonen. Han lutade sig mot väggen och såg upp i taket. ”Fan” viskade han för sig själv.
Han satt där ett bra tag, han höll fortfarande blicken uppe i taket, men efter ett tag hade tårarna hunnit torka, och blodet i hans ansikte hade hunnit levra sig. Då öppnades sakta dörren. Men han vände inte dit blicken.
”Åh herre gud, vad fan har du gjort” skrek en skräckslagen kvinnoröst. Den unga kvinnan sprang emot honom, och slängde sig ner bredvid. Hon tog tag i hans hand.
”Det är slut” viskade han, ”stick härifrån”. Kvinnan såg på honom med uppspärrade ögon, och försökta se in i hans, men han tittade fortfarande upp i taket.
”Vad menar du?” frågade hon.
Tystnad
”Älskling, vad har hänt?” hennes röst hade börjat skaka.
”Han såg med en iskall blick in i hennes ögon, ”tror du inte jag har hört” sa han.
”Hört vaddå, vad pratar du om” frågade kvinnan, med panik i rösten.
”Du har ju knullat det där snubben, det är lika bra att du erkänner” han hade nu rest sig upp och slutat viska. ”Erkänn” skrek han.
”Jag vet inte vad du pratar om” sa kvinnan, nu hade hon börjat gråta
”Han ringde mig nyss, han sa att det hållit på i flera veckor, han hade så mycket skuldkänslor att han inte kunde hålla det inne längre, men du, du har inte sagt något, antar att du inte känt något”
”Jag menade att berätta, jag lovar, det betydde ingenting, men jag vill inte såra dig” hon pratade så snabbt att det knappt gick att urskilja ett ord. ”Jag älskar dig” viskade hon.
”Fan heller” skrek han. ”Om du älskade mig så skulle du inte gjort så mot mig, jag är inte dum heller. Jag orkar fan inte se dig längre”
Han tog ett grepp om sitt vänstra ringfinger och drog sakta av guldringen som satt där. Han såg på den, såg på henne. Sedan vände han sig om, tog ett steg framåt, la ringen på bordet som var där. ”Farväl” sa han tyst. Han gick mot dörren, öppnade den, gick sakta ut, sedan smällde han igen.
Den här uppgiften tyckte jag var rätt svårt, och det blev en sån där sak som man sköt upp. Vilket jag inte borde gjort. Det blev en sån där sak som jag aldrig riktigt kom till skott till. Så jag tog en genväg, tonårsdramtik. Ett av de lättaste ämnena att skriva om.
"tjuvlyssna" har jag fortfarande inte gjort klart. Men det var riktigt svårt att hitta en konveration och faktiskt dokumetera den. Det är betydligt lättare att tjuvlyssna, skratta och sedan glömma bort det. Men jag lyckades få ihop nästan en hel konveration igår eftermiddag. Tänkte jobba på den ikväll, så den borde hamna uppe här i morgon.
Han satt där ett bra tag, han höll fortfarande blicken uppe i taket, men efter ett tag hade tårarna hunnit torka, och blodet i hans ansikte hade hunnit levra sig. Då öppnades sakta dörren. Men han vände inte dit blicken.
”Åh herre gud, vad fan har du gjort” skrek en skräckslagen kvinnoröst. Den unga kvinnan sprang emot honom, och slängde sig ner bredvid. Hon tog tag i hans hand.
”Det är slut” viskade han, ”stick härifrån”. Kvinnan såg på honom med uppspärrade ögon, och försökta se in i hans, men han tittade fortfarande upp i taket.
”Vad menar du?” frågade hon.
Tystnad
”Älskling, vad har hänt?” hennes röst hade börjat skaka.
”Han såg med en iskall blick in i hennes ögon, ”tror du inte jag har hört” sa han.
”Hört vaddå, vad pratar du om” frågade kvinnan, med panik i rösten.
”Du har ju knullat det där snubben, det är lika bra att du erkänner” han hade nu rest sig upp och slutat viska. ”Erkänn” skrek han.
”Jag vet inte vad du pratar om” sa kvinnan, nu hade hon börjat gråta
”Han ringde mig nyss, han sa att det hållit på i flera veckor, han hade så mycket skuldkänslor att han inte kunde hålla det inne längre, men du, du har inte sagt något, antar att du inte känt något”
”Jag menade att berätta, jag lovar, det betydde ingenting, men jag vill inte såra dig” hon pratade så snabbt att det knappt gick att urskilja ett ord. ”Jag älskar dig” viskade hon.
”Fan heller” skrek han. ”Om du älskade mig så skulle du inte gjort så mot mig, jag är inte dum heller. Jag orkar fan inte se dig längre”
Han tog ett grepp om sitt vänstra ringfinger och drog sakta av guldringen som satt där. Han såg på den, såg på henne. Sedan vände han sig om, tog ett steg framåt, la ringen på bordet som var där. ”Farväl” sa han tyst. Han gick mot dörren, öppnade den, gick sakta ut, sedan smällde han igen.
Den här uppgiften tyckte jag var rätt svårt, och det blev en sån där sak som man sköt upp. Vilket jag inte borde gjort. Det blev en sån där sak som jag aldrig riktigt kom till skott till. Så jag tog en genväg, tonårsdramtik. Ett av de lättaste ämnena att skriva om.
"tjuvlyssna" har jag fortfarande inte gjort klart. Men det var riktigt svårt att hitta en konveration och faktiskt dokumetera den. Det är betydligt lättare att tjuvlyssna, skratta och sedan glömma bort det. Men jag lyckades få ihop nästan en hel konveration igår eftermiddag. Tänkte jobba på den ikväll, så den borde hamna uppe här i morgon.
fredag 14 september 2007
uppgift 4 Laborera med ordsatser
Det svåraste med den här uppgiften var att skilja de olika ordklasserna åt. Är inte riktigt nöjd med resultatet, men uppgiften blev gjord iallafall
Alarmet på väckarklockan satt igång. Hon vakande, klev upp ur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktigt kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon hämtade sina cigaretter och en tändare och gick ut genom ytterdörren. Kylan slog emot henne. Hon gick inte längre än att hon stod lutad mot ytterdörren. Hon tände cigaretter och betraktade kohagen framför henne, och såg på bilarna som åkte förbi.
Verb
Alarmet på väckarklockan började låta, den spelade en visslande melodi. Hon vaknade, vända på sig, väntade, men till sista klev hon upp hur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktig kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon letade, och rotade efter sina cigaretter. Men när hon väll hittat dem, så insåg hon att hon tappat bort tändaren hon köpte igår. Hon gick då och hämtade sin mammas. Sedan gick hon ut. Hon kom inte längre än ett steg. Hon lutade sig mot ytterdörren och sjönk ner mot dörrmattan. Hon tog upp en cigarett och tände den. Hon drog in ett bloss. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi.
Adjektiv
Den lilla alarmklockan började pipa högljutt. Hon vakade snabbt ur sin tidigare djupa sömn. Hon steg långsamt upp ur sängen och tog på sig sin varma, mjuka, röda morgonrock. Det var kallt i rummet, elementet hade varit avslaget under natten. Det var antagligen sönder. Hon letade reda på sina mentolcigaretter och sin blåa tändare. Hon gick långsamt över det kalla parkettgolvet och öppnade sakta den vita ytterdörren. Den kalla luften kylde ner hennes ansikte och färgade omedelbart hennes kinder röda. Hon satte sig ner på den sträva dörrmattan och svepte den varma morgonrocken närmare intill sin kalla kropp. Hon tände en av sina helvita cigaretter med den blåa tändaren. Det blev varmt i handen. Hon betraktade den kyliga soliga höstdagen runt omkring henne. Det låg gulnade löv på marken, och mjölkkorna på andra sidan vägen åt av det sista gröna gräset.
Substantiv
Alarmet på väckarklockan fick henne att vakna. Det tog ett litet tag innan hon kunde slita sig ifrån sin säng. Hon kände en stark frustration över att behöva stiga upp. Men hon klev till sist upp ur sängen. Hon slängde av sig täcket och satte istället på sig sin morgonrock. Hon trippade fram över golvet på jakt efter sitt cigarettpaket och sin tändare. Hon hittade dem i hyllan ovanför skrivbordet, inuti en korg. Hon klev över tröskeln ut i hallen, med riktning mot ytterdörren. Hon tog tag i handtaget och öppnade dörren. Hon steg ut på trappan, och satte sig ned på dörrmattan. Vinden blåste, och solen sken. Det låg höstlöv på marken. Hon tände sin cigarett med sin tändare och andades in röken. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi på den asfalterade vägen.
Alarmet på väckarklockan satt igång. Hon vakande, klev upp ur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktigt kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon hämtade sina cigaretter och en tändare och gick ut genom ytterdörren. Kylan slog emot henne. Hon gick inte längre än att hon stod lutad mot ytterdörren. Hon tände cigaretter och betraktade kohagen framför henne, och såg på bilarna som åkte förbi.
Verb
Alarmet på väckarklockan började låta, den spelade en visslande melodi. Hon vaknade, vända på sig, väntade, men till sista klev hon upp hur sängen och slängde på sig en morgonrock. Det var riktig kallt i rummet, trots att solen sken in genom fönstret. Hon letade, och rotade efter sina cigaretter. Men när hon väll hittat dem, så insåg hon att hon tappat bort tändaren hon köpte igår. Hon gick då och hämtade sin mammas. Sedan gick hon ut. Hon kom inte längre än ett steg. Hon lutade sig mot ytterdörren och sjönk ner mot dörrmattan. Hon tog upp en cigarett och tände den. Hon drog in ett bloss. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi.
Adjektiv
Den lilla alarmklockan började pipa högljutt. Hon vakade snabbt ur sin tidigare djupa sömn. Hon steg långsamt upp ur sängen och tog på sig sin varma, mjuka, röda morgonrock. Det var kallt i rummet, elementet hade varit avslaget under natten. Det var antagligen sönder. Hon letade reda på sina mentolcigaretter och sin blåa tändare. Hon gick långsamt över det kalla parkettgolvet och öppnade sakta den vita ytterdörren. Den kalla luften kylde ner hennes ansikte och färgade omedelbart hennes kinder röda. Hon satte sig ner på den sträva dörrmattan och svepte den varma morgonrocken närmare intill sin kalla kropp. Hon tände en av sina helvita cigaretter med den blåa tändaren. Det blev varmt i handen. Hon betraktade den kyliga soliga höstdagen runt omkring henne. Det låg gulnade löv på marken, och mjölkkorna på andra sidan vägen åt av det sista gröna gräset.
Substantiv
Alarmet på väckarklockan fick henne att vakna. Det tog ett litet tag innan hon kunde slita sig ifrån sin säng. Hon kände en stark frustration över att behöva stiga upp. Men hon klev till sist upp ur sängen. Hon slängde av sig täcket och satte istället på sig sin morgonrock. Hon trippade fram över golvet på jakt efter sitt cigarettpaket och sin tändare. Hon hittade dem i hyllan ovanför skrivbordet, inuti en korg. Hon klev över tröskeln ut i hallen, med riktning mot ytterdörren. Hon tog tag i handtaget och öppnade dörren. Hon steg ut på trappan, och satte sig ned på dörrmattan. Vinden blåste, och solen sken. Det låg höstlöv på marken. Hon tände sin cigarett med sin tändare och andades in röken. Hon betraktade korna på andra sidan vägen, och bilarna som körde förbi på den asfalterade vägen.
tisdag 11 september 2007
Uppgift 3 Aktivera dina sinnen
Litterär gestaltning A
Miljöbeskrivningar
Syn
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Nu brann det i kaminen och tv:n var påslagen. Det rum som brukat se så kallt ut hade nu faktiskt en väldigt mysig och varm stämning. Ljuset från elden dansade på den bruna parketten och på bordet i rummets mitt brann tre värmeljus i sina stjärnbeprydda koppar. Det var en riktigt ruskig höstkväll denna kväll, och det var alldeles mörkt utomhus. Men i detta rum var det varmt och ljust och där hade hela familjen samlats.
Hörsel
Det var ett rum som vanligtvis brukade vara tyst. Men inte denna kväll. Denna kväll sprakade elden i kaminen, och på tv:n spelades ett tv-spel. Glad medeltida musik kom ifrån dess högtalare. Vid jämna tillfällen hördes även en liten pojkes glädjerop då han nått till en ny nivå. Utanför ven vinden i den ruskiga höstkvällen, men inne i rummet fanns det glada röster som samtalade och skrattade.
Smak
I rummet satt hela familjen samlad. De åt av moderns nybakade bröd och lät sig smaka av det nybryggda kaffet. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst. Det var inte för sött, inte för salt, inte för torrt och inte för geggigt. Det bröd som hon bakat var alldeles perfekt. Det var saftigt och varmt, och smöret hann smälta ända in till brödets kärna innan det nått någons mun. Jag skulle önska kära läsare att även du kunnat låta dig smaka på detta gudomliga bröd.
Känsel
Rummet var varmt denna kväll. Inte kyligt som det brukar vara. Elden i kaminen spred sin värme, och alla däri satt inkrupna under tjocka mjuka filtar. I allas hand, utan barnets fanns en kaffekopp med nybryggt kaffe, vars ånga spreds sig över allas ansikten då de böjde sig framåt för att provsmaka.
Lukt
Det brukade nästan aldrig lukta någonting om detta rum, utom möjligtvis instängt. Men denna kväll hade modern bakat, och hela huset luktade nybakat bröd. Familjen var samlad i rummet och åt det nybakade brödet. De satt alla även med nybryggt kaffe vars arom spred sig i rummet.
Sammanställning Syn/ Hörsel/ Smak/ Känsel/ Lukt
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Detta var en kväll då hela familjen var samlad, och de fyllde rummet med röster och skratt. Man hade tänt i kaminen och brasan spred värme till hela rummet. I soffan satt familjen ihopkrupen under tjocka mjuka filtar och såg på medans den yngste pojken spelade tv-spel. Tv:n spelade någon slags medeltida musik vars toner blandades med familjens röster, brasans knastrande och vinden som tjöt utanför. Med jämna tillfällen gav även pojken till ett glädjerop då han lyckats ta sig till nästa nivå. Ljuset ifrån elden dansade över ekparketten, och på bordet i rummets mitt var tre ljus tända. Dess lågor lekte i de stjärnbeprydda kopparna. Det fanns en härlig doft i detta rum. Modern hade tidigare under dagen bakat bröd, och den doften hängde sig fortfarande kvar. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst, det blev alltid perfekt. Familjen satt just och åt av detta bröd. Tänk er hur gudomligt det måste ha smakat. Tänk er det godaste bröd ni någonsin ätit, helt nybakat och varmt. Tänk er att smöret hunnit smält in till brödets kärna redan innan man hunnit ta en endaste tugga. Till brödet drack de kaffe. Kaffe vars ånga slogs upp i deras ansikten precis innan de skulle dricka. Kaffe vars arom blandades med det nybakta brödets. Det var en ruskig höstkväll utomhus, men i detta rum var det varmt, mysigt och för ovanlighetens skull; harmoniskt…
Miljöbeskrivningar
Syn
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Nu brann det i kaminen och tv:n var påslagen. Det rum som brukat se så kallt ut hade nu faktiskt en väldigt mysig och varm stämning. Ljuset från elden dansade på den bruna parketten och på bordet i rummets mitt brann tre värmeljus i sina stjärnbeprydda koppar. Det var en riktigt ruskig höstkväll denna kväll, och det var alldeles mörkt utomhus. Men i detta rum var det varmt och ljust och där hade hela familjen samlats.
Hörsel
Det var ett rum som vanligtvis brukade vara tyst. Men inte denna kväll. Denna kväll sprakade elden i kaminen, och på tv:n spelades ett tv-spel. Glad medeltida musik kom ifrån dess högtalare. Vid jämna tillfällen hördes även en liten pojkes glädjerop då han nått till en ny nivå. Utanför ven vinden i den ruskiga höstkvällen, men inne i rummet fanns det glada röster som samtalade och skrattade.
Smak
I rummet satt hela familjen samlad. De åt av moderns nybakade bröd och lät sig smaka av det nybryggda kaffet. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst. Det var inte för sött, inte för salt, inte för torrt och inte för geggigt. Det bröd som hon bakat var alldeles perfekt. Det var saftigt och varmt, och smöret hann smälta ända in till brödets kärna innan det nått någons mun. Jag skulle önska kära läsare att även du kunnat låta dig smaka på detta gudomliga bröd.
Känsel
Rummet var varmt denna kväll. Inte kyligt som det brukar vara. Elden i kaminen spred sin värme, och alla däri satt inkrupna under tjocka mjuka filtar. I allas hand, utan barnets fanns en kaffekopp med nybryggt kaffe, vars ånga spreds sig över allas ansikten då de böjde sig framåt för att provsmaka.
Lukt
Det brukade nästan aldrig lukta någonting om detta rum, utom möjligtvis instängt. Men denna kväll hade modern bakat, och hela huset luktade nybakat bröd. Familjen var samlad i rummet och åt det nybakade brödet. De satt alla även med nybryggt kaffe vars arom spred sig i rummet.
Sammanställning Syn/ Hörsel/ Smak/ Känsel/ Lukt
Rummet hade helvita väggar och stora rena ytor. Det var även mycket ljust, och om dagen kunde detta rum se mycket kallt ut. De flesta kvällar också, ty detta var ett obefolkat rum som ofta saknade sällskap, men inte denna kväll. Detta var en kväll då hela familjen var samlad, och de fyllde rummet med röster och skratt. Man hade tänt i kaminen och brasan spred värme till hela rummet. I soffan satt familjen ihopkrupen under tjocka mjuka filtar och såg på medans den yngste pojken spelade tv-spel. Tv:n spelade någon slags medeltida musik vars toner blandades med familjens röster, brasans knastrande och vinden som tjöt utanför. Med jämna tillfällen gav även pojken till ett glädjerop då han lyckats ta sig till nästa nivå. Ljuset ifrån elden dansade över ekparketten, och på bordet i rummets mitt var tre ljus tända. Dess lågor lekte i de stjärnbeprydda kopparna. Det fanns en härlig doft i detta rum. Modern hade tidigare under dagen bakat bröd, och den doften hängde sig fortfarande kvar. Hon var en mästarinna i brödbakandets konst, det blev alltid perfekt. Familjen satt just och åt av detta bröd. Tänk er hur gudomligt det måste ha smakat. Tänk er det godaste bröd ni någonsin ätit, helt nybakat och varmt. Tänk er att smöret hunnit smält in till brödets kärna redan innan man hunnit ta en endaste tugga. Till brödet drack de kaffe. Kaffe vars ånga slogs upp i deras ansikten precis innan de skulle dricka. Kaffe vars arom blandades med det nybakta brödets. Det var en ruskig höstkväll utomhus, men i detta rum var det varmt, mysigt och för ovanlighetens skull; harmoniskt…
måndag 3 september 2007
Uppgift 1
Ja nu måste jag säga att jag tänkte helt fel, trodde jag mer skulle hämta inspiration från "treradingarna", vilket jag också gjorde. Använde mig främst av känslan som mina treradningar förmedlad, men jag fick inte riktigt till någon beskrivning i min dikt.
Förnimelse om en tid
En utan ljus, utan värme
En tid då natten hade ett grepp om dagen,
Och gav alla timmar ett evigt mörker
Det fanns inget hopp, inga känslor
Endast jaget
Jaget var ensamt och oförstående
Dess kalla hjärta skrek efter den som vägrade komma åter
Efter närhet skrek den, och närheten kom
Jaget sjönk djupare i sitt inre
Djupare och djupare
Och till sist kom kärleken
Det skrek och slogs med all sin kraft
Försökte slå bort den underliga känslan i bröstet
Men han höll henne hårt och vägrade ge efter
Jaget gav tillsist upp sin kamp och tillät sig känna igen
Förnimelse om en tid
En utan ljus, utan värme
En tid då natten hade ett grepp om dagen,
Och gav alla timmar ett evigt mörker
Det fanns inget hopp, inga känslor
Endast jaget
Jaget var ensamt och oförstående
Dess kalla hjärta skrek efter den som vägrade komma åter
Efter närhet skrek den, och närheten kom
Jaget sjönk djupare i sitt inre
Djupare och djupare
Och till sist kom kärleken
Det skrek och slogs med all sin kraft
Försökte slå bort den underliga känslan i bröstet
Men han höll henne hårt och vägrade ge efter
Jaget gav tillsist upp sin kamp och tillät sig känna igen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)