Upplägg
Jag har bestämt mig för att mitt projekt ska vara att jag skriver en deckare, en riktig roman alltså. Självklart förväntar jag mig inte att jag kommer bli klar med hela under endast ett par få månader. Men jag vill avsluta kursen med att projektet ska ha goda förutsättningar för att bli färdigt. Tänker däremot inte skriva vad den ska handla om här. Det får ni se sen. Det kommer innehålla vändningar och målet med den är att den ska få skapa sig själv. Det brukar bli bäst då. I fall det inte finns några krav för hur den ska sluta. Jag vill inte förstöra för er heller. Jag känner att jag kommer att ha mycket tid att skriva på under jullovet. Jag vet ungefär vart jag vill att berättelsen ska ta vägen, men det kan ändras. Vi får se.
Tänker försöka skriva ett par kapitel i veckan. 2-4 stycken. Det varierar lite granna på tid och hur långa dom är. Ser faktiskt riktigt mycket fram emot det här projektet. Hoppas det går bra för alla er andra.
onsdag 28 november 2007
måndag 19 november 2007
Dikt....
Här kommer min tempodikt. Eller vad man nu ska kalla den. Men ni är smarta. Ni vet vilken jag menar.... Stryker den andra. Den var inge bra
För jag vet att du inte har glömt oss. Den tiden, den stunden. Det var rätt länge sen nu. Det vet nog både du och jag. Att det var rätt länge sen som det faktiskt fanns något där. Men på något sätt vägrar vi glömma. I alla fall jag. Du är den jag faller tillbaka på, så fort det stormar omkring mig. Du är den jag alltid har. Det vi har tillsammans är något speciellt. Något känslolöst, monogamt. Som en fantasi som aldrig mera kommer bli verklighet. Det vet både du och jag.
Det var sommar. Lust, glädje och Bacchus brus fanns i luften. Det var då. I bara ett ögonblick. En sekund om man räknar hela livet. Men på något sätt vägrar vi glömma att det var mer en bara en sak. Det var mer än bara en lek. Det var två ensamma människors möte, mitt i livet, ett möte som alltid kommer att finnas kvar. Vi kunde leka med orden, skratta och gråta. Varför känner ingen annan mig som du? Det var sandstrand, ja sommar. Det var vi. Men bara för ett ögonblick. Men varje gång något sker. Varje gång jag får mitt hjärta krossat. Men lutar jag mig mot, om inte du. Så långt bort, men ändå så nära. Tvillingsjälar? Knappast. Men kanske ändå. Alltid ett hopp om att mötas. Bara för att få utbyta en kram. En viskning, en hemlighet. En tröst i mörka, ensamma vinterkvällar. Ett kval.
En lust att få komma varandra nära igen. Bland våra hemligheter vi viskar i varandras öron. Det är harmoni med dig. Nervösa fingertoppar som möts. Vi älskar alltid någon annan. Du är den förbjuda frukten som aldrig kommer plockas, jag kommer aldrig bli medveten och inse nakenheten utan att lida av samveteskval. Men vi kommer nog ihåg den tiden. Ihop krupen i dina famnar i soluppgången över sjön. Björkarna visslade i vinden, skratt från långt avstånd. Lugn. Men det var då. Du kommer alltid vara min sol. Lysandes så starkt, men så långt bort. En klo om mitt hjärta, var gång mina tankar dras till dig. Till syndens näste utan återvände. Men samtidigt betyder du så mycket mer för mig. Men du är min svaga punkt i livet. Men det bästa är att du förstår. Annars skulle du fängslat mig vid den här tiden. Folket skratta och såg på. Men det var ju bara i den ljuva sommartiden. Som visserligen alltid återkom. Vi söker alltid efter svar, trots att våra hjärtan inte orkar, orkar inte slå för dig. Har gett upp för länge sen. Att önska dig väl är allt jag kan göra, samtidigt förbanna att du finns att jag måste tänka. Kanske en dag, dit för mig mina tanker. Kanske någon gång. Ja är ju fortfarande ung. Men knappast. Den stunden har varit för att aldrig komma åter och i skam blev den passionen gjuten. Vi misslyckades fatalt. Men vi kommer nog aldrig sluta sträva efter något mer än bara innerlig vänskap. Vi vet att vi är, men ändå inte är, menade för mer. Men var gång vi träffas. Det slutar alltid i själagråt. Våra vägar var aldrig menade att korsas. Du och jag kommer aldrig att bli. Vi två.
För jag vet att du inte har glömt oss. Den tiden, den stunden. Det var rätt länge sen nu. Det vet nog både du och jag. Att det var rätt länge sen som det faktiskt fanns något där. Men på något sätt vägrar vi glömma. I alla fall jag. Du är den jag faller tillbaka på, så fort det stormar omkring mig. Du är den jag alltid har. Det vi har tillsammans är något speciellt. Något känslolöst, monogamt. Som en fantasi som aldrig mera kommer bli verklighet. Det vet både du och jag.
Det var sommar. Lust, glädje och Bacchus brus fanns i luften. Det var då. I bara ett ögonblick. En sekund om man räknar hela livet. Men på något sätt vägrar vi glömma att det var mer en bara en sak. Det var mer än bara en lek. Det var två ensamma människors möte, mitt i livet, ett möte som alltid kommer att finnas kvar. Vi kunde leka med orden, skratta och gråta. Varför känner ingen annan mig som du? Det var sandstrand, ja sommar. Det var vi. Men bara för ett ögonblick. Men varje gång något sker. Varje gång jag får mitt hjärta krossat. Men lutar jag mig mot, om inte du. Så långt bort, men ändå så nära. Tvillingsjälar? Knappast. Men kanske ändå. Alltid ett hopp om att mötas. Bara för att få utbyta en kram. En viskning, en hemlighet. En tröst i mörka, ensamma vinterkvällar. Ett kval.
En lust att få komma varandra nära igen. Bland våra hemligheter vi viskar i varandras öron. Det är harmoni med dig. Nervösa fingertoppar som möts. Vi älskar alltid någon annan. Du är den förbjuda frukten som aldrig kommer plockas, jag kommer aldrig bli medveten och inse nakenheten utan att lida av samveteskval. Men vi kommer nog ihåg den tiden. Ihop krupen i dina famnar i soluppgången över sjön. Björkarna visslade i vinden, skratt från långt avstånd. Lugn. Men det var då. Du kommer alltid vara min sol. Lysandes så starkt, men så långt bort. En klo om mitt hjärta, var gång mina tankar dras till dig. Till syndens näste utan återvände. Men samtidigt betyder du så mycket mer för mig. Men du är min svaga punkt i livet. Men det bästa är att du förstår. Annars skulle du fängslat mig vid den här tiden. Folket skratta och såg på. Men det var ju bara i den ljuva sommartiden. Som visserligen alltid återkom. Vi söker alltid efter svar, trots att våra hjärtan inte orkar, orkar inte slå för dig. Har gett upp för länge sen. Att önska dig väl är allt jag kan göra, samtidigt förbanna att du finns att jag måste tänka. Kanske en dag, dit för mig mina tanker. Kanske någon gång. Ja är ju fortfarande ung. Men knappast. Den stunden har varit för att aldrig komma åter och i skam blev den passionen gjuten. Vi misslyckades fatalt. Men vi kommer nog aldrig sluta sträva efter något mer än bara innerlig vänskap. Vi vet att vi är, men ändå inte är, menade för mer. Men var gång vi träffas. Det slutar alltid i själagråt. Våra vägar var aldrig menade att korsas. Du och jag kommer aldrig att bli. Vi två.
söndag 18 november 2007
Dikterna
Har haft lite dataproblem under helgen. Men nu kommer dikterna... Inte i ordning, men dom kommer :)
1. Konstverksdikten
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann
Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro
Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik
Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet
Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet
Den här dikten blev det av konstverken. En del, en tavla, vilket jag själv anser gjorde att den fick lite speciella vändning, men ändå finns det är röd tråd. Är inte jättenöjd, men inte jättemissnöjd heller.
2. Om mig själv dikt (inte klar)
Jag lever i flera världar
flera realiteter
Allt för att undvika livets
egentligheter
I stormens öga
Jag ser rätt in
Bara för att komma till insikt
det gör mig blind fortsättning kommer snart
3. Förvandlingsdikten
Jag vakna den dagen
Solen lyste in
Från kaos och mörker jag vandrat
Men nu var jag trind
Ej längre en mörkrets ängel
Fylld med obehag
Utan en stjärna på sin rätta plats
Efter en rejäl eskapad
Är rätt så nöjd med den här dikten. Rätt kort visserligen, mot alla andras i alla fall. Men jag tycker om den i alla fall...
Ekelöfs Anda dikt (inte klar)
Du står där framför mig. Ivägen för min färd. Varten jag sluter mina ögon, så står du bara där. Där i det ögonblick där våra kroppar möts. Möts alltid i samma akt, ett möte. Ett möte av smärta. Smärtan finns bara där. Där den finns försvinn. Försvinn från mina tankar, mina drömmar, min sfär. kommer fortsättning under dagen....
1. Konstverksdikten
Den ljuva sommartiden
Den får mig stå i brand
Då finns vi bara till
För att njuta av varann
Att denna tid ska sluta
Det vill jag aldrig tro
Med blinda ögon ser vi till
Att våra själar finner ro
Försök att laga brustna hjärtan
Det är en frihetsberövande mystik
Det är med saknad och med smärta
Vi ser snötäcket gömma sommarens lik
Att vila i dina armar
Det är det finaste jag vet
Att jag måste lämna dina famnar
Det är min djupaste hemlighet
Men utan dig blir jag inåtvänd, naken
Denna tanke fyller mig med uppgivenhet
Utan dig är jag aldrig vaken
Oförmögen att finna min frihet
Den här dikten blev det av konstverken. En del, en tavla, vilket jag själv anser gjorde att den fick lite speciella vändning, men ändå finns det är röd tråd. Är inte jättenöjd, men inte jättemissnöjd heller.
2. Om mig själv dikt (inte klar)
Jag lever i flera världar
flera realiteter
Allt för att undvika livets
egentligheter
I stormens öga
Jag ser rätt in
Bara för att komma till insikt
det gör mig blind fortsättning kommer snart
3. Förvandlingsdikten
Jag vakna den dagen
Solen lyste in
Från kaos och mörker jag vandrat
Men nu var jag trind
Ej längre en mörkrets ängel
Fylld med obehag
Utan en stjärna på sin rätta plats
Efter en rejäl eskapad
Är rätt så nöjd med den här dikten. Rätt kort visserligen, mot alla andras i alla fall. Men jag tycker om den i alla fall...
Ekelöfs Anda dikt (inte klar)
Du står där framför mig. Ivägen för min färd. Varten jag sluter mina ögon, så står du bara där. Där i det ögonblick där våra kroppar möts. Möts alltid i samma akt, ett möte. Ett möte av smärta. Smärtan finns bara där. Där den finns försvinn. Försvinn från mina tankar, mina drömmar, min sfär. kommer fortsättning under dagen....
fredag 2 november 2007
Novell fortsättning
Lite fortsättning på novellen. Kommentera gärna! ´Har fastnat lite granna och vet inte riktigt vad som ska hända nu. SÅ hjälp!!!
Jag satt och såg ut genom fönstret. Vädret hade precis växlat om till höst, och löven hade börjat rodna. Solen sken genom det fortfarande rika lövverket och ljuset speglades i vattenpölarna på grusgången som fanns kvar efter förmiddagens regn.
---
Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen skrällde genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt.
”Jag beklagar”, sa damen på andra sidan telefonen. Ja la ner luren på hållaren, och lät handen ligga kvar ett tag.
”Mormor”, sa jag trevande. Det var tyst. Det var som om tiden hade stannat till, som om brasan höll andan, som om vinden utanför slutat blåsa. Det var den dagen allting förändrades.
Två veckor senare var allting klart. Det var bara två dagar kvar till begravningen. Jag hade inte hört någonting alls från mormor. Hon hade tagit in på ett hotell inne i staden och stängt in sig från omvärlden. Det var mamma och jag som hade ordnat upp med allt det praktiska. Stenen skulle vara av svart granit, hel polerad. Texten skulle vara i silver. ”Bengt Karlsson född 1951 död 2007, älskad och saknad”, skulle det stå på stenen. Jag och mamma kom överrens om att det var bäst att hålla det enkelt. Det borde egentligen vart mormor som skulle bestämma. Men hon var inte riktigt i form. Vi skulle ha ceremonin i kyrkan
Det knastrade under fötterna då jag gick upp längs grusgången. Det var inte många samlade, några av hans vänner från jobbet, lite släkt och barndomsvänner. Alla var klädda i svart, alla utom en.
Jag var tvungen att le när jag såg henne stå där framme, beredd att träda in i kyrkan först av alla. Hon hade på sig en lång röd silkesklänning, som passade henne perfekt. Den hade hon fått av morfar för många år sedan. Jag kände igen den väl för hon lånade ut den till mig en gång, för min skolbal i nian. Hon tyckte det var en underlig tillställning, men i fall jag skulle dit så skulle jag glänsa. Det var hennes uppfattning om allt. Man skulle alltid glänsa. Tro mig, alltid. Och nu var hon vacker. Hennes långa bruna hår var halvt om halvt uppsatt, med några korkskruvslockar som vilade på hennes vänstra axel. Ovanpå den extravaganta frisyren hade hon en stor svart hatt, och såklart hade hon en matchande rock i samma material. Begravningen gick som begravningar brukar. Prästen höll ett långt tal som fick alla att gråta, ingen sjöng under psalmerna och tiden gick långsamt. Mormor grät, men på ett värdigt sätt.
Efteråt var det som om ingenting hade hänt. Hon bjöd hem alla till sig på kaffe. Vilket förvånade de flesta, ingen förstod hur hon hade lyckats fått ihop det. Hon hade ju inte ens varit hemma. Men ändå fanns där de nybakta kakorna och bullarna, som alla gjorde tappra försök med att svälja ner. Hon pratade för fullt om sina funderingar om livet med alla, och alla fick väldigt många påtårar av kaffe, fast de inte bett om det.
När familjen och alla gästerna lämnade huset så stannande jag kvar. Mormor fortsatta att prata, jag tror att den här vändan så pratade hon om vinteräpplen.
”Mormor, hur är det egentligen?”, frågade jag.
”Det är bara bra” svarade hon. Svaret kom för snabbt. Hon såg på mig och log.
”Det kanske var bra det som hände”. Hon ställde sig under fläkten, drog upp ett paket cigaretter ur handväskan. Hon hade inte rökt sedan hon fick mamma.
Jag satt och såg ut genom fönstret. Vädret hade precis växlat om till höst, och löven hade börjat rodna. Solen sken genom det fortfarande rika lövverket och ljuset speglades i vattenpölarna på grusgången som fanns kvar efter förmiddagens regn.
---
Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen skrällde genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt.
”Jag beklagar”, sa damen på andra sidan telefonen. Ja la ner luren på hållaren, och lät handen ligga kvar ett tag.
”Mormor”, sa jag trevande. Det var tyst. Det var som om tiden hade stannat till, som om brasan höll andan, som om vinden utanför slutat blåsa. Det var den dagen allting förändrades.
Två veckor senare var allting klart. Det var bara två dagar kvar till begravningen. Jag hade inte hört någonting alls från mormor. Hon hade tagit in på ett hotell inne i staden och stängt in sig från omvärlden. Det var mamma och jag som hade ordnat upp med allt det praktiska. Stenen skulle vara av svart granit, hel polerad. Texten skulle vara i silver. ”Bengt Karlsson född 1951 död 2007, älskad och saknad”, skulle det stå på stenen. Jag och mamma kom överrens om att det var bäst att hålla det enkelt. Det borde egentligen vart mormor som skulle bestämma. Men hon var inte riktigt i form. Vi skulle ha ceremonin i kyrkan
Det knastrade under fötterna då jag gick upp längs grusgången. Det var inte många samlade, några av hans vänner från jobbet, lite släkt och barndomsvänner. Alla var klädda i svart, alla utom en.
Jag var tvungen att le när jag såg henne stå där framme, beredd att träda in i kyrkan först av alla. Hon hade på sig en lång röd silkesklänning, som passade henne perfekt. Den hade hon fått av morfar för många år sedan. Jag kände igen den väl för hon lånade ut den till mig en gång, för min skolbal i nian. Hon tyckte det var en underlig tillställning, men i fall jag skulle dit så skulle jag glänsa. Det var hennes uppfattning om allt. Man skulle alltid glänsa. Tro mig, alltid. Och nu var hon vacker. Hennes långa bruna hår var halvt om halvt uppsatt, med några korkskruvslockar som vilade på hennes vänstra axel. Ovanpå den extravaganta frisyren hade hon en stor svart hatt, och såklart hade hon en matchande rock i samma material. Begravningen gick som begravningar brukar. Prästen höll ett långt tal som fick alla att gråta, ingen sjöng under psalmerna och tiden gick långsamt. Mormor grät, men på ett värdigt sätt.
Efteråt var det som om ingenting hade hänt. Hon bjöd hem alla till sig på kaffe. Vilket förvånade de flesta, ingen förstod hur hon hade lyckats fått ihop det. Hon hade ju inte ens varit hemma. Men ändå fanns där de nybakta kakorna och bullarna, som alla gjorde tappra försök med att svälja ner. Hon pratade för fullt om sina funderingar om livet med alla, och alla fick väldigt många påtårar av kaffe, fast de inte bett om det.
När familjen och alla gästerna lämnade huset så stannande jag kvar. Mormor fortsatta att prata, jag tror att den här vändan så pratade hon om vinteräpplen.
”Mormor, hur är det egentligen?”, frågade jag.
”Det är bara bra” svarade hon. Svaret kom för snabbt. Hon såg på mig och log.
”Det kanske var bra det som hände”. Hon ställde sig under fläkten, drog upp ett paket cigaretter ur handväskan. Hon hade inte rökt sedan hon fick mamma.
Reaktioner på 3 dikter 2 november
Jörgen Mattlars dikt
"utanför fönstret
sädesärlans
darrande flykt
vita flagor
vittrar i gräset
lämnar oss handfallna"
Reaktionen på dikten
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort
Från denna tiden
Från denna platsen rymd och
från verkligheten
Jörgen Mattlars dikt
så sluter sig
det inre
så slukar muränan
sitt byte
reaktion på dikten
Att blunda och se sig själv
Vem vågar
Att se och verkligen se
Vem bär modet
Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås
Vem kan?
Jörgen Mattlars dikt
"Kastad att iakta
och lyssna telefonsignaler
puls och yta mot fönstrets
halva stumhet
hörde signaler
bortom andhämtning"
Reaktion på dikten
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd
Fönekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa
Det gick rätt bra att skriva dikterna. Jag blev dessutom riktigt nöjd med dom. Jörgens dikter gick att tolka och ar lätta att ta tills sig. Och jag satsade på att bevara känslan jag fick av hans dikter och ge samma känsla till mina. Och ge dom ungefär samma klang...
"utanför fönstret
sädesärlans
darrande flykt
vita flagor
vittrar i gräset
lämnar oss handfallna"
Reaktionen på dikten
Du hade modet
Det som vi andra saknat
Att försvinna bort
Från denna tiden
Från denna platsen rymd och
från verkligheten
Jörgen Mattlars dikt
så sluter sig
det inre
så slukar muränan
sitt byte
reaktion på dikten
Att blunda och se sig själv
Vem vågar
Att se och verkligen se
Vem bär modet
Att förtälja sitt inre för jaget
utan att förgås
Vem kan?
Jörgen Mattlars dikt
"Kastad att iakta
och lyssna telefonsignaler
puls och yta mot fönstrets
halva stumhet
hörde signaler
bortom andhämtning"
Reaktion på dikten
Telefonen ringer
Jag ryser till
Av förfäran och nyfikenhet
Av hopp och onåd
Fönekar signalerna i mitt huvud
Varför kan den inte sluta ringa
Det gick rätt bra att skriva dikterna. Jag blev dessutom riktigt nöjd med dom. Jörgens dikter gick att tolka och ar lätta att ta tills sig. Och jag satsade på att bevara känslan jag fick av hans dikter och ge samma känsla till mina. Och ge dom ungefär samma klang...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)