Ja nu måste jag säga att jag tänkte helt fel, trodde jag mer skulle hämta inspiration från "treradingarna", vilket jag också gjorde. Använde mig främst av känslan som mina treradningar förmedlad, men jag fick inte riktigt till någon beskrivning i min dikt.
Förnimelse om en tid
En utan ljus, utan värme
En tid då natten hade ett grepp om dagen,
Och gav alla timmar ett evigt mörker
Det fanns inget hopp, inga känslor
Endast jaget
Jaget var ensamt och oförstående
Dess kalla hjärta skrek efter den som vägrade komma åter
Efter närhet skrek den, och närheten kom
Jaget sjönk djupare i sitt inre
Djupare och djupare
Och till sist kom kärleken
Det skrek och slogs med all sin kraft
Försökte slå bort den underliga känslan i bröstet
Men han höll henne hårt och vägrade ge efter
Jaget gav tillsist upp sin kamp och tillät sig känna igen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar