Novell, omskriving

Det var varmt och ljust ute nu. Det hade blivit vår. Emil tyckte väldigt mycket om våren. Just denna var hans tredje. Visserligen skulle man kanske kunna tro, att en person som bara upplevt tre vårar inte skulle tycka så mycket om våren. Men Emil tyckte om det. Han tyckte om alla fina färger och blommor. Han tyckte om all snö som höll på att smälta bort. Han tyckte om de små snödropparna som växte i backen, han tyckte om värmen. Han och hans storasyster Emma satt i gräset på en filt. Runt omkring dem fanns just våren. I deras trädgård var våren fullt utslagen. De satt där på filten i sina varma kläder som deras mamma insisterade på att de fortfarande skulle använde. Emil brydde sig inte så mycket. Men hans storasyster brukade alltid bråka med deras mamma så fort det var dags att gå ut. Emil brukade fråga varför. Alltid fick han svaret. ”Jag tycker så mycket om att få solen mot ansiktet, och jag skulle vilja känna den mot hela kroppen”. Emil tröttnade efter ett tag på att sitta på filten så han bestämde sig för att resa sig upp. Han traskade fram till en av trädgårdens många rabatter. Han ställde sig precis i jorden, så hans blå stövlar började sjunka ner en bit. Emil böjde sig då ner för att beta bort lite gegga ifrån sin gummistövel; Då såg han den. Mitt på den mörka jorden låg en avlång liten varelse. Den var grön med vingar. Men vingarna var inte som fågelvingar eller kycklingvingar. De här vingarna var tunnare och genomskinliga. Han funderade ett litet tag, sedan ropade han på hjälp.
”Emma, Emma, titta!” skrek han. Emma reste sig ifrån filten och började gå mot rabatten. Emil pekade på saken. Emma kliade sig i huvudet. Efter ett tag utbrast hon;
”Det är en älva, det vet jag”. Emil såg frågande på sin syster. ”En älva, vad är det?”

Emma började förklara för Emil vad en älva var. Den var tydligen som en riktig person, fast mindre och sötare än vanliga personer. Sen så kunde de dansa också. Sedan sa hon att man skulle vara snäll mot den. Emil tänkte, ”Jaha, men Emma, den där dansar inte, den sover, varför sover den i våra blommor?” Hans storasyster funderade lite till, den här gången lite längre. Efter ett tag tog hennes blick fäste på en av snödropparna som precis stigit upp ur jorden. ”Åh jag vet”, utbrast hon förtjust. ”Buga Emil, buga, vi står framför balens drottning. Det är därför hon är så trött, hon dansade så mycket i natt, så hon somnade helt enkelt.”
Emil blev bara mer förvirrad. ”Men varför sover hon här?” Emma såg på honom med ett leende, som om hon var lycklig över att hon visste, och hon var glad över att få lära sin lillebror något. ”Därför att rabatten är balsalen, du ser ju hur vacker den är om våren, så varför skulle de inte ha bal här?” Då förstod Emil. Han visste nämligen, trots att han bara var tre år att människor somnade efter att de varit på bal. Det brukade i alla fall deras pappa göra. Sedan hände det också att han somnade på festen. Det gjorde han förra helgen när tant Cristina hade gift sig. Han tänkte precis berätta det för Emma, men han ångrade sig. Älven sov ju. Så istället viskade han; ”okej, då kanske vi ska gå härifrån så hon kan få sova i fred.” Emmas ögon spärrades upp…


Ja, här är min omskrivning. Det känndes inte nödvändigt att ge hela novellen ett annat perspektiv. Det fanns inte tid helt enkelt. Men det blev rätt bra tycker jag. Övningen var faktiskt rätt skojj. Har börjat brainstorma för novellen nu också. Som alltid så tar det lite tid att komma på något att skriva om. Men jag har lite idéer, och tills på måndag har jag nog själva idéen klar i alla fall.