Dikt....

Här kommer min tempodikt. Eller vad man nu ska kalla den. Men ni är smarta. Ni vet vilken jag menar.... Stryker den andra. Den var inge bra

För jag vet att du inte har glömt oss. Den tiden, den stunden. Det var rätt länge sen nu. Det vet nog både du och jag. Att det var rätt länge sen som det faktiskt fanns något där. Men på något sätt vägrar vi glömma. I alla fall jag. Du är den jag faller tillbaka på, så fort det stormar omkring mig. Du är den jag alltid har. Det vi har tillsammans är något speciellt. Något känslolöst, monogamt. Som en fantasi som aldrig mera kommer bli verklighet. Det vet både du och jag.
Det var sommar. Lust, glädje och Bacchus brus fanns i luften. Det var då. I bara ett ögonblick. En sekund om man räknar hela livet. Men på något sätt vägrar vi glömma att det var mer en bara en sak. Det var mer än bara en lek. Det var två ensamma människors möte, mitt i livet, ett möte som alltid kommer att finnas kvar. Vi kunde leka med orden, skratta och gråta. Varför känner ingen annan mig som du? Det var sandstrand, ja sommar. Det var vi. Men bara för ett ögonblick. Men varje gång något sker. Varje gång jag får mitt hjärta krossat. Men lutar jag mig mot, om inte du. Så långt bort, men ändå så nära. Tvillingsjälar? Knappast. Men kanske ändå. Alltid ett hopp om att mötas. Bara för att få utbyta en kram. En viskning, en hemlighet. En tröst i mörka, ensamma vinterkvällar. Ett kval.
En lust att få komma varandra nära igen. Bland våra hemligheter vi viskar i varandras öron. Det är harmoni med dig. Nervösa fingertoppar som möts. Vi älskar alltid någon annan. Du är den förbjuda frukten som aldrig kommer plockas, jag kommer aldrig bli medveten och inse nakenheten utan att lida av samveteskval. Men vi kommer nog ihåg den tiden. Ihop krupen i dina famnar i soluppgången över sjön. Björkarna visslade i vinden, skratt från långt avstånd. Lugn. Men det var då. Du kommer alltid vara min sol. Lysandes så starkt, men så långt bort. En klo om mitt hjärta, var gång mina tankar dras till dig. Till syndens näste utan återvände. Men samtidigt betyder du så mycket mer för mig. Men du är min svaga punkt i livet. Men det bästa är att du förstår. Annars skulle du fängslat mig vid den här tiden. Folket skratta och såg på. Men det var ju bara i den ljuva sommartiden. Som visserligen alltid återkom. Vi söker alltid efter svar, trots att våra hjärtan inte orkar, orkar inte slå för dig. Har gett upp för länge sen. Att önska dig väl är allt jag kan göra, samtidigt förbanna att du finns att jag måste tänka. Kanske en dag, dit för mig mina tanker. Kanske någon gång. Ja är ju fortfarande ung. Men knappast. Den stunden har varit för att aldrig komma åter och i skam blev den passionen gjuten. Vi misslyckades fatalt. Men vi kommer nog aldrig sluta sträva efter något mer än bara innerlig vänskap. Vi vet att vi är, men ändå inte är, menade för mer. Men var gång vi träffas. Det slutar alltid i själagråt. Våra vägar var aldrig menade att korsas. Du och jag kommer aldrig att bli. Vi två.