Novell fortsättning

Lite fortsättning på novellen. Kommentera gärna! ´Har fastnat lite granna och vet inte riktigt vad som ska hända nu. SÅ hjälp!!!

Jag satt och såg ut genom fönstret. Vädret hade precis växlat om till höst, och löven hade börjat rodna. Solen sken genom det fortfarande rika lövverket och ljuset speglades i vattenpölarna på grusgången som fanns kvar efter förmiddagens regn.
---
Helt plötsligt blev hon tyst och såg på mig med panik i ögonen. Bara några sekunder efter så ringde telefonen. Den var en gammal telefon som lät som om den var förskylld då signalen skrällde genom luften. Jag gick fram till bordet där den röda telefonen stod och lyfte upp luren mot örat. Min mormor hade satt sig ner i soffan igen. Hon hade ställt ner kaffepannan på den lurviga mattan. Hennes hållning var ihopsjunken och jag såg att hon med all sin kraft pressade in de långa röda naglarna i handflatorna. Jag hörde knappt vad damen i telefonen sa, hon hade lika gärna kunnat rabbla upp orsakerna till franska revolutionen. Men jag förstod vad som hade hänt. Det förstod jag så fort jag sett att mormor stannade till. Hon visste alltid när något hade hänt morfar, visste alltid vad som hade hänt.
”Jag beklagar”, sa damen på andra sidan telefonen. Ja la ner luren på hållaren, och lät handen ligga kvar ett tag.
”Mormor”, sa jag trevande. Det var tyst. Det var som om tiden hade stannat till, som om brasan höll andan, som om vinden utanför slutat blåsa. Det var den dagen allting förändrades.
Två veckor senare var allting klart. Det var bara två dagar kvar till begravningen. Jag hade inte hört någonting alls från mormor. Hon hade tagit in på ett hotell inne i staden och stängt in sig från omvärlden. Det var mamma och jag som hade ordnat upp med allt det praktiska. Stenen skulle vara av svart granit, hel polerad. Texten skulle vara i silver. ”Bengt Karlsson född 1951 död 2007, älskad och saknad”, skulle det stå på stenen. Jag och mamma kom överrens om att det var bäst att hålla det enkelt. Det borde egentligen vart mormor som skulle bestämma. Men hon var inte riktigt i form. Vi skulle ha ceremonin i kyrkan

Det knastrade under fötterna då jag gick upp längs grusgången. Det var inte många samlade, några av hans vänner från jobbet, lite släkt och barndomsvänner. Alla var klädda i svart, alla utom en.
Jag var tvungen att le när jag såg henne stå där framme, beredd att träda in i kyrkan först av alla. Hon hade på sig en lång röd silkesklänning, som passade henne perfekt. Den hade hon fått av morfar för många år sedan. Jag kände igen den väl för hon lånade ut den till mig en gång, för min skolbal i nian. Hon tyckte det var en underlig tillställning, men i fall jag skulle dit så skulle jag glänsa. Det var hennes uppfattning om allt. Man skulle alltid glänsa. Tro mig, alltid. Och nu var hon vacker. Hennes långa bruna hår var halvt om halvt uppsatt, med några korkskruvslockar som vilade på hennes vänstra axel. Ovanpå den extravaganta frisyren hade hon en stor svart hatt, och såklart hade hon en matchande rock i samma material. Begravningen gick som begravningar brukar. Prästen höll ett långt tal som fick alla att gråta, ingen sjöng under psalmerna och tiden gick långsamt. Mormor grät, men på ett värdigt sätt.
Efteråt var det som om ingenting hade hänt. Hon bjöd hem alla till sig på kaffe. Vilket förvånade de flesta, ingen förstod hur hon hade lyckats fått ihop det. Hon hade ju inte ens varit hemma. Men ändå fanns där de nybakta kakorna och bullarna, som alla gjorde tappra försök med att svälja ner. Hon pratade för fullt om sina funderingar om livet med alla, och alla fick väldigt många påtårar av kaffe, fast de inte bett om det.
När familjen och alla gästerna lämnade huset så stannande jag kvar. Mormor fortsatta att prata, jag tror att den här vändan så pratade hon om vinteräpplen.
”Mormor, hur är det egentligen?”, frågade jag.
”Det är bara bra” svarade hon. Svaret kom för snabbt. Hon såg på mig och log.
”Det kanske var bra det som hände”. Hon ställde sig under fläkten, drog upp ett paket cigaretter ur handväskan. Hon hade inte rökt sedan hon fick mamma.